Det var sagt en öl, vilket blev till tre.
J ger pengar till Unicef. Han har ett fadderbarn. Han vill jobba på barnkirurgen. Han har humor. Han är söt. Han är charmig. Han får mig att skratta. Han förstår svenska. Han är dansk. Han ogillar militären och krig. Han är 25 år gammal. Han går gärna ut. Han är artig. Han kysser rätt bra. Han är uppenbarligen intresserad av mig.
Väldigt bra låter det! Väldigt... Och så säger man, att man hade det t r e v l i g t och det betyder ofast att man inte kände pirret. Och så var det. Jag känner inte ngt nästan. Jag tror att det var för lätt. Han har skickat lite sms under våren och jag har kanske svarat, sen blev jag dejtsugen och han sa ja, jag behövde inte truga och så träffades vi och det var så lätt. Och idag skrev han igen, innan klockan ens var tolv... HJÄLP! Panik. Det är nu jag kommer gå ut ikväll och göra allt för att hitta ngn som inte vill ha mig så att jag kan känna mig lite mer mänsklig.
Jag tänker:
1. Det måste vara något fel på honom.
2. Det måste vara något fel på mig. Han är uppenbarligen en riktigt vettig kille.
3. Jag vill vara singel. Ett tag till iaf.
Vill inte: Hålla handen och hångla inför folk på öppen gata. Yuack.
Vill: Gå ut och råspana och hångla med snygga killar. Spelar inte så stor roll var.
Vågar inte: Kolla på telefonen ifall J skulle ha skickat något mer sms de senaste timmarna.
Vågar: Ragga upp någon annan okänd, bara för att jag ska våga det. För det är cool.
Jag sa till J att vi kunde höras nästa vecka. Han ville träffas idag. IDAG? Jag är svår.. Men inte med flit. Jag vill bara inte, tror jag.
There you have it.
Oh. Kort recap:
Vi möttes, tog en öl på ett ställe, drog vidare, en till öl, vidare till Triangeln och 7/11 för en sista öl på en bänk. Det låter säkert löjligt men det är lite min stil. Höll på att frysa ihjäl, skulle hem och så blev det hångel. Det var nästan oundvikligt. Det är sjukt vad man gör bara för att man inte vill verka fuckad och bara dra. Hånglet var bra. Men det gjorde ont i munnen på mig för mina visdomständer växer så bara jag gapar lite så skär de in i mina kinder... Sen åkte jag hem. Klockan var nu två... Så jag hade väldigt trevligt.
Får se vad som händer...
Nu är det Tjili med vänner som gäller och sen kanske lite dans och förhoppningsvis hångel. One never knows....
J ger pengar till Unicef. Han har ett fadderbarn. Han vill jobba på barnkirurgen. Han har humor. Han är söt. Han är charmig. Han får mig att skratta. Han förstår svenska. Han är dansk. Han ogillar militären och krig. Han är 25 år gammal. Han går gärna ut. Han är artig. Han kysser rätt bra. Han är uppenbarligen intresserad av mig.
Väldigt bra låter det! Väldigt... Och så säger man, att man hade det t r e v l i g t och det betyder ofast att man inte kände pirret. Och så var det. Jag känner inte ngt nästan. Jag tror att det var för lätt. Han har skickat lite sms under våren och jag har kanske svarat, sen blev jag dejtsugen och han sa ja, jag behövde inte truga och så träffades vi och det var så lätt. Och idag skrev han igen, innan klockan ens var tolv... HJÄLP! Panik. Det är nu jag kommer gå ut ikväll och göra allt för att hitta ngn som inte vill ha mig så att jag kan känna mig lite mer mänsklig.
Jag tänker:
1. Det måste vara något fel på honom.
2. Det måste vara något fel på mig. Han är uppenbarligen en riktigt vettig kille.
3. Jag vill vara singel. Ett tag till iaf.
Vill inte: Hålla handen och hångla inför folk på öppen gata. Yuack.
Vill: Gå ut och råspana och hångla med snygga killar. Spelar inte så stor roll var.
Vågar inte: Kolla på telefonen ifall J skulle ha skickat något mer sms de senaste timmarna.
Vågar: Ragga upp någon annan okänd, bara för att jag ska våga det. För det är cool.
Jag sa till J att vi kunde höras nästa vecka. Han ville träffas idag. IDAG? Jag är svår.. Men inte med flit. Jag vill bara inte, tror jag.
There you have it.
Oh. Kort recap:
Vi möttes, tog en öl på ett ställe, drog vidare, en till öl, vidare till Triangeln och 7/11 för en sista öl på en bänk. Det låter säkert löjligt men det är lite min stil. Höll på att frysa ihjäl, skulle hem och så blev det hångel. Det var nästan oundvikligt. Det är sjukt vad man gör bara för att man inte vill verka fuckad och bara dra. Hånglet var bra. Men det gjorde ont i munnen på mig för mina visdomständer växer så bara jag gapar lite så skär de in i mina kinder... Sen åkte jag hem. Klockan var nu två... Så jag hade väldigt trevligt.
Får se vad som händer...
Nu är det Tjili med vänner som gäller och sen kanske lite dans och förhoppningsvis hångel. One never knows....
posted by Ida at 20:21
2 Comments:
åhå... lite besviken blev jag allt.
alltså, för att det inte slutade lyckligt.
fast lycka är ju något subjektivt och relativt... bla bla bla.
tack för att du berättade!
fortsättning följer? eller?
Ja... Alltså, eftersom jag trivs bra med att vara singel just nu så har det ju slutat rätt bra. Alltså, jag har fått bekräftelse men inte blivit kär vilket skulle kunna leda till att jag skulle lämna singellivet (och det vill jag ju inte riktigt än). Men fortsättning följer. Bara fyra dagar kvar till nästa vecka då jag alltså ska höra av mig...
Skicka en kommentar
<< Home