Man tror att bara för att man når till ett visst stadie, det kan vara vadsomhelst, så kommer ens dröm faktiskt kunna gå i uppfyllelse. Men livet är inte alltid så som man vill att det ska vara och man själv kan inte alltid göra det man önskar att göra, för man är inte bra nog.

Det känns som jag hela mitt liv har kämpat för att bli bra, och klara mig. För jag får inte misslyckas, för då kommer du tycka att jag är misslyckad. Och om du tycker att jag är misslyckad har jag förlorat, och vad finns det kvar då?

Att växa upp och känna att man aldrig riktigt passat in, och känna att man inte varit så älskad som man faktiskt borde få varit, för det borde alla få, är inte det lättaste. Jag vet att jag många gånger tänkte på hur det skulle vara att bli räddad, att bli saknad, att gå rakt ut i vägen utan att se sig om, och bara träffas av något som på något sätt skulle kunna göra lika ont på utsidan som det gjorde på insidan. Jag var nog väldigt deprimerad vissa stunder. Men det gick över.

Tills idag. Som en sjukdom kom det tillbaka. För det är väl det det är. Jag hoppas att det bara varar några timmar, för det gör ont. Om jag inte klarar mig. Då har jag ju förlorat. Precis det jag inte får göra. Det är det enda jag inte får göra. Jag får inte misslyckas, aldrig någonsin. För då kommer du verkligen inte vilja ha mig. Till skillnad från nu när du bara skiter i mig.

Jag undrar vad jag gör, om det enda jag alltid velat bli blir det enda jag inte kan bli. Jag har några alternativ. Jag skulle kunna bli stridspilot, bara för att jag inte borde vara rädd att förlora något. Min familj och vänner förstås, skulle förlora mig. Men jag skulle få flyga och det är en annan dröm jag alltid haft, så det är ju inte fy skam. Och är man duktig pilot kan man bli astronaut och det är en annan av mina drömmar.

Får jag veta på tisdag att jag inte klarar mig så anmäler jag mig till någon frivillig organisation. Om jag inte kan göra något för mig, får jag göra något för någon annan. Och just nu, när jag sitter här, med hans ord färska i mitt minne, så känns det tröstande att veta, att om det går dåligt för mig kommer jag ändå att kunna hjälpa någon annan. Det är väl inte ett misslyckande?