Jag trodde alltid att jag var ambivalent, på väg mot ett slags borderline tillstånd, eller faktiskt mitt i. Jag försökte hitta ord som skulle beskriva kampen som jag kämpade mot mig själv och mot världen. En dag så kämpade jag inte längre, jag hade vunnit. Någonstans i London så vann jag och jag var så stark.

Jag kollade på gamla fotografier häromdagen och såg hon som kämpade. Jag såg så osäker ut och tjock. Jag var nog inte tjock, tjock men jag var inte så smal som jag måste ha trott (jag klädde mig sjukt dåligt). Fast jag vet att jag hade problem då, att jag skrev upp saker jag åt och tyckte att jag behövde bli smalare. Jag trodde inte att jag var tjock, men jag ville vara smal. Smal, vacker och lycklig.

Sen fick jag veta att jag dög som jag var, att jag faktiskt var läcker, precis så som jag var. Och sen tänkte jag inte på min vikt på mycket länge, iaf inte på ett negativt sätt. När jag kom hem från London hade jag gått upp en massa (5 kg eller nåt sånt). Då kände jag mig lite tjock, men jag gick ner det mesta och sen i september i Köpenhamn kom jag de där jeansen igen, även om det bara varade ett par veckor.

Jag är fast besluten att komma i jeansen igen. Och jag undrar om det har något med kampen att göra igen. Jag är så glad nu, faktiskt. Det mesta är fantastiskt. Och jag är rätt nöjd när jag ser mig i spegeln, men jag tänker att jag ska komma i de där jeansen, de är min måttstock. De köpte jag i London när jag hade gått ner (gjorde det först) så kanske är de fel. Men jag hör mig själv säga att de är rätt och att den perfekta kroppen ryms i dem. Och med den perfekta kroppen skulle ju allt vara ännu bättre. Visst är det så?