Han har gått nu.

Jag bar en melon på magen. Som jag skulle ge till honom. Som barnet jag bar, som vi skulle delat, om det hade varit framtiden. Men det var det inte. Det var mitt i tiden. I fel tid. Det var jobbigt ända till maj, nio månader fram. Jag tänkte på det ofta, och det fick mig att undra.

Melonen ligger i kylskåpet nu. Melonen är bara min nu.

Han gick. Han kunde inte ge mig det jag behövde sa han. Jag kunde inte förstå att han inte kunde försöka.

Vi gick aldrig på tivoli. Eller kom upp i det där tornet på Christianshavn. Jag kommer inte föda hans barn eller gifta mig med honom. Kanske var det fel. Att tro det. Att sikta mot det. Jag vet inte varför jag fortsatte att hålla fast så hårt. Efter allt.

Jag var villig att förlåta, men han verkade inte villig att försöka.

Men det ska ju gå bra. Alla andra kommer jubla. Igen.

Jag vet bara inte om jag vill åka till Marseille, och ha honom så nära. Men kanske är det svaret på allt.

Han ska inte få mig längre?