När jag var sexton fick jag ett sms från en kille, som jag tror heter Daniel. Han frågade vad jag gjorde. Jag förbryllades över det här sms:et med okänd avsändare. Det kom fram att han tyckte jag var läcker. Han ville höras, ses. Han hade fått numret av en av mina kompisar. Han gick i trean, jag gick i ettan. Jag hade ingen aning om vem han var.

Han ringde sen. Han hade den sexigaste, manligaste och mjukaste rösten jag någonsin hört. Hans röst och hans humor fick mig att tänka på spännande förhållande med två år äldre, hockeyspelande hunk. Han sa till mig att han skulle lära mig att åka skridskor. Och romantiska bilder, med mig och hockeyhunk som flög över isen under en stjärnklar himmel, dansade runt i mitt huvud.

Jag såg honom i skolans café en gång, och han log och vinkade. Han såg inte ut som jag hade tänkt mig. Vi gick på dejt en gång. Och möter killen som jag kanske egentligen ville ha, på gatan. Jag ville bara försvinna. Daniel anade så klart ingenting. Men mitt hjärta stod still.

Jag fortsatte att höras lite med honom, men var egentligen inte så intresserad. Det var den där fantasin jag hade. Och hans fina röst. Det var inte så mycket mer. Men för en kärlekstörstande 16 åring som försöker finna meningen med saker. Försöker förstå om någon kan älska henne. Om någon kan dela saker med henne. Så är det kanske inte så konstigt, att hålla fast.

Det finns saker som är svåra att släppa. En gång i veckan är jag tillbaka på en toalett på Kunstakademiet och kan inte släppa, kan inte spola. Det var ingen som hade sagt att jag skulle behöva göra det. Det var ingen som såg att jag gjorde det.

Ibland kommer effekten av ens handlingar som efterskalv. Och vissa saker kan man laga. Plocka upp. Blåsa liv i. Inget kan göras ogjort. Men det behöver inte alltid försvinna ner i toaletten.