Något av det jobbigaste med att vara sjuk, är det kloakdjurs liknande tillstånd jag hamnar i. Konstanta toalettbesök, och ett litet lager av illamående runt min mage. Sen gör det ont också. I hela kroppen den här gången. Lustigt är symtomet, varma underarmar, fast man går i t-shirt. Det tror jag inte att jag märkt någon gång innan. Det är märkligt. Värmen blir som mest påtaglig när jag rör armarna, för då känns luften kall, utan att kyla.

Det är också irriterande det här med att ta febern. Jag tänker att jag borde investera i en sådan som man tar temperaturen i örat med. Som bara tar någon sekund. Jag vet aldrig när man kan ta ut den som man lägger under tungan. Och hur var det nu? + eller - 3 eller 2 grader..?

Googlar. Det finns termometrar som inte ens måste in någonstans för att ta temperaturen. Jag hade nog kunnat gett bort en och annan påse lördagsgodis mot att få tagit temperaturen med en panntermometer, istället för den där stora som skulle in i rumpan. Mmm.

Feber var det iaf, även om man inte lägger till några grader.

Och min bok är slut. Eller Emmas. Hanna Hellquist, Karlstad Zoologiska. Jag har börjat prata med mig själv i samband, eller som en effekt av, läsandet av den boken. Hon skriver väldigt enkelt, men så precist några gånger. Fin fin bok. Men vad ska jag nu läsa på morgontåget?

Och sen tänkte jag på det där med att göra saker för andra. Eller bli sur på andra. Och det där med att jag gärna vill svina till folk, när jag tycker de svinat mot mig. Saker som man inte förstår. Som ett argt avslut på ett facebook meddelande, som jag tycker var lite onödigt, och får mig inte riktigt att känna mig elak, bara ännu mer främmande. Annorlunda. Ute på kanten.

Jo. Jag bryr mig om dig och din lycka.

Det är konstigt när folk säger så. Det är konstigt att man måste bevisa saker. Hela tiden. Speciellt när man inte orkar. Speciellt när man har feber. Speciellt när man har något som inte kan vara något annat än en elak och vass pingisboll i halsen.

Saker är konstiga.