Kommer strax

Och jag upprepar orden och jag vet inte om de någonsin har gjort så ont. För jag väntar, på något. Jag vet inte vad. Eller jag väntar på ord. Men jag vet inte vilka ord. Och jag vet inte om jag vill höra något egentligen. Jag tror att jag bara vill höra något bra.

Jag funderar på att blotta mig lite grann. Inte på ett fysiskt sätt, för sån är jag inte. Jag funderar på att redogöra för er om mina senaste månader. Om mina konstiga drömmar, nattliga och dagliga. Om de människor jag mött och vilka spår de satt i mig.

Emma och Oskar vet redan vad jag är. De har hört vad jag säger. Men de är här och en del av er är där. Det är inte samma sak. Det är ingen lögn, det är bara inte sagt.

Jag får fortfarande en konstig känsla i mig när jag tänker på mig själv som singel. Kanske är det för att jag fortfarande sitter fast i Dig på något konstigt sätt. Och jag vill inte skriva det för då kanske Du tror jag att jag är freak eller nåt och jag hatar det ordet mer än allt annat.

Jag var alltid rädd att Du en dag skulle vakna upp och se hur konstig jag är. Hur svår jag kan vara. Och hur ont jag kan ha det. Och att Du skulle gå. Jag trodde aldrig att jag skulle vara rädd för det idag. Men det kanske är så. Jag är rädd att Du ska se något fel, och bestämma Dig för att låta mig försvinna. Egentligen är det dumt. Det kan ha något med min rädsla för att bli ensam och övergiven (jag har en sån). Jag tror nog det har det.

Det märkligaste är M. För han är märklig och har på något sätt blivit en symbol för något. Jag vet inte vad (jo jag vet precis vad). Eller ett förlopp. Det är konstigt att först bli lyft till skyarna, och sen det här, att bli nästan ignorerad. Han betedde sig märkligt, och jag trodde nästan att han var intresserad eller nåt. Och det var väldigt läskigt och märkligt. Men sen hände något, och jag vet inte vad. Och jag brydde mig inte först, men nu så börjar jag bry mig. Jag vet inte varför. Oh my, jag vill inte ha honom! Men jag har en slags gen i mig som alltid frågar varför? , och den har triggats nu, mitt i mars och den återvändande vintern. Jag trodde innan att det vilade någon slags förbannelse över mig. Att killar först gillade mig, men sen när de lärde känna mig så ångrade de sig och insåg att de inte var kära eller intresserade. Du bröt den förbannelsen och det mönstret. Men det här skiljer sig från mitt gamla mönster. För jag har aldrig visat något som helst intresse. Öööhm. Shit, vad dum jag låter. Jag förstår ju att folk ger upp (om han nu hade något att ge upp) efter ett tag. Det som irriterar mig är väl att jag är lite rädd. Rädd att ingen ska tycka om mig så där mycket igen. Och jag vill nog bara försäkra mig om att Du fortfarande tycker om mig. Inte att du är kär, utan att du tycker jag är rolig, och smart och snäll och alla de andra bra sakerna.

Och fast jag har skrivit av mig frågar jag fortfarande varför. Det är ren idioti.