Telefonen ligger där tyst, och död. Jag ligger här tyst bredvid. Lördagar är märkliga dagar. Panka lördagar är värsta sortens lördagar. Jag har ju pengar på kontot, men big no no. Inte röra. Kanske att jag skulle kunna köpa lite mat. Jag har iofs tröttnat på att laga mat själv. Jag lagade mat i måndags som jag fortfarande inte ätit upp. Jag köpte grädde igår, till våfflorna, men det blev inte våfflor till frukost. Det är rätt tråkigt att äta sånt själv. Jag försöker motstå frestelsen, att gå till Netto och köpa chips och godis och allt annat som jag tänker på. Det är lördag. Men jag svullade i går och i onsdags. Det ska inte svullas idag.

Jag funderar på att ta en promenad. Tänker att jag kanske möter någon rolig där utanför. Men jag undrar hur ofta sånt egentligen händer folk. Att man möter nya människor bara sådär. Ska kanske ta mig till DAC, kolla utställning och böcker. Ja det ska jag göra.

Jag kan inte sluta tänka. Jag tänker att om det inte var för i måndags skulle jag inte ligga här nu. Men man kan inte bestämma över saker och ting. Och jag vill ju egentligen vara här. Så här som jag är nu? På sätt och vis. Jag tycker bara det är synd. Jag bryr mig inte om rutiga halsdukar.

Nästa helg kommer Linda, det ska bli kul.

Jag lyssnar på Kent. Dags att sluta med det. Det gör jag bara när jag känner mig tom tror jag. Jag är lite tom. En månad och en dag till hemfärd.

Jag har en tävling mot mig själv. En annan slags tomhet.