"How happy is the blameless vestal's lot! The world forgetting, by the world forgot. Eternal sunshine of the spotless mind! Each pray'r accepted, and each wish resign'd." - Alexander Pope
När man är liten vill man veta allt, för man tror att genom kunskap så kommer också glädjen, men all kunskap och vetskap är inte särskilt kul att bära på. Det finns de som vet för mycket sägs det, och det ligger nog sanning i det.

Jag har ännu inte ramlat över så mycket vetande som jag inte vill veta av, men det kommer väl med åren.

Det är ett tag sen jag såg Eternal Sunshine of a Spotless Mind, men just idag är det allt jag kan tänka på, just på grund av att jag inte kan sluta tänka. Agnes sa att jag måste lära mig att begrava mig i annat så att de dumma tankarna försvinner. Jag har redan gett upp. Det här är inte rätt dag att lära sig för jag är förkyld. Och nere. Så nere. Jag vaknade upp och kände mig ensammast i hela världen. Det blir inte bättre av att jag tappat bort simkortet och nu är dömd till att vänta ytterligare (minst) två dagar till på att det nya ska dyka upp.

Men tillbaka till ESoaSM. Vore det inte skönt ibland att kunna radera människor ur huvudet? Eller saker i största allmänhet. Jag skulle radera M2, inte för att han har varit elak eller så (vad är det jag säger). Okej, tar om det. Borde kanske ta om det lååångt tillbaka.

Jag träffade M2 när jag inte alls var sugen på att träffa någon. Jag var i det stadiet man är när man gärna sover med folk men inte håller deras hand på stan eller kallar dem för flört eller pojkvän eller nåt sånt som har med pirr i magen att göra.

Och han förstörde allt. Såklart. Inget är mitt fel, någonsin.

Nu tror jag att jag blev förälskad i förälskelsen. Tanken på att ha någon att dela saker med, om det så är att sova på någons mage som att mitt i natten ge sig ut och klättra i byggnadsställningar så är det någon. Jag saknar någon att göra saker med. Äventyr. Per sa att jag behövde någon som var mer äventyrlig. Per var bra på så sätt. Men Per var jag inte förälskad i, han var bara snygg.

I alla fall. Hur kommer man över förälskelsen? Alltså inte personen, för M2 är inte all that liksom, han bara utlöste det och nu sitter han och skickar en massa musik och jag kan inte göra annat än att ta emot för jag tänker att det gör oss lite lika, eller nåt. Och jag vill vara som någon annan, eller att någon ska vara som jag. Eller allra helst vara någon som någon dras till för att jag är fantastiskt, och denna någon som dras till mig han ska vara bäst helt enkelt så att jag vill ha honom, no questions asked liksom. Nu är det bara jobbigt. Jag kan inte koncentrera mig en dag som denna.