Han frågade om han hade lämnat mig. Nej, det hade han inte. Han hade bara gått i förväg. På en cykel uppför Istedgade, känner jag paniken komma. Tänk om han har lämnat mig? Vad gör jag då? Då är jag ensam igen. Jag stannar och vänder mig om, och där kommer han. Han har inte lämnat mig. Genom whiskey- och ölluktande läppar säger jag att han inte får lämna mig. Att det är min största rädsla. Ensam är stark är det jag utstrålar. Och där på gatan, mitt i måndagsnatten, så blottar jag mig själv för en person som jag tror jag kan lita på, som en vän, men aldrig som något mer än det. Och det är väl så jag vill ha det. Fast jag önskar att jag var starkare.

Jan frågar om jag inte tror på mig själv. Hur ska jag kunna tro på mig själv när ingen annan tycks ha anledning att göra det? Men nu ska jag ändra på det. Jag ska tro på mig själv. Även när det gäller arkitekturen.

Det här har varit ett av de bästa åren, men också det sämsta. Jag fann mig själv tror jag, men samtidigt så ignorerade jag allt det hemska, och onda, och det sitter nu på a1 plancher i min portfolio. Jag vill bränna den.

Jag sa att jag inte ville vara ensam. Han lät mig sova i rummet intill. Och jag insåg ännu mer att jag inte vill ha honom.

Jag är nog helt fucked up.

Whiskeyn och ölen hjälpte till. Jag gick tillbaka till att vara egoist. Det är så man klarar sig i livet, eller hur? Ensam är stark.

Om jag inte blir arkitekt så dör jag. Kanske. Och blir jag det kommer jag aldrig bli något annat. Kanske.

21 år och fucked up.

Klarar inte av att äta längre. Jag vet inte varför. Men mat gör mig illamående. Inte för att jag tänker att jag blir tjock av att äta den, utan jag bara tänker att jag inte vill ha den. Inte behöver den.

Fucked up, mmm.

Nu ska jag ut i världen igen.