De säger att man inte vet vad man har förrän man har förlorat det. Att gräset alltid är grönare på andra sidan. Att en svala i handen är bättre än tio i skogen. Att man alltid vill äta kakan och ha den kvar. Och att, störst, AV ALLT, är kärleken.

Sjukt att det alltid ska handla om den. Sjukt att den tar så mycket plats och tanke.

Jag skulle läsa Tjeckhovs Om Kærligheden (på danska såklart) för några veckor sen, då när jag levde utan något somhelst minne eller känsla eller idé om hur det känns när man vill ha någon. Sen gjorde jag det inte. Jag hängde med C heeela tiden och hade liksom inte tid. Läste den i förrgår och jag måste haft sjukt höga förväntningar, för det kändes inte som om jag läste något som sa mig något. Det kändes inte som det stod om kärlek. Fast kanske är jag dum. Det stod ju om kärlek, och den var så enkelt beskriven egentligen. Kärlek handlar om det där att någon värmer än i tanken, antar jag.

Orkar inte tänka på det nu.

Jag tänker på C massor. Onödigt. Dumt. Dumt.

Jag antar att det är för att jag gillar honom och för att han är galen och spännande (det här har jag sagt förr). Men jag vet inte om jag borde, eller om det är på riktigt. Jag vill ju vara singel, jag vill bara hångla och ha lite sex med honom. Han sa att han hade försökt att inte bli kär i mig, och när jag öppnade munnen för att säga att det var ju inte det jag önskade av honom såg han mig i ögonen och sa: Jag vet att det inte är det du vill.

Hmm... Har jag dummat bort honom?