Jag har börjat med Lars igen. Jag kunde inte släppa honom. Jag plockar fram honom i tider som dessa. När mörkret ligger runt mig. När kylan tränger in. Han sjunger, Berätta hur du gör.

Jag spenderade en halvtimme på vernissagen. Jag ville springa hem. Ibland vill man springa hem. Eller ännu längre. Ibland, när något i en skriker, håller tag i en, eller lossnar, och faller, som om man har ett hål i hjärtat, som inte har något slut. Det som faller, faller i evigheten. Vad gör man då? Hur gör jag nu.

Och jag berättar om de tre klänningarna för dig. Och du säger något. Och vi skrattar. Det är så enkelt att skratta ibland. Och när man ligger nära, och inte släpper taget. Håller fast med kroppen. Då känns det också rätt. Var det rätt. Är det här fel. Var det fel. Är det här rätt.

Och så var det det där med Paris. 5 dagar 5 månader.

Och att sudda ut saker. Som om minnen redan kan finnas innan de existerat. När de bara existerat i ens huvud. En dag i en park. I ett kök med blåa väggar. Sovrum som sitter ihop med vardagsrum, med dubbeldörrar. Vita lakan. Sudda.

Lägga sig klockan tio. När världen känns stor. Och man själv är liten. Inte orkar ta telefonen. Försvinna. Försvinner.

Det var inte dåligt. Det var kärlek.