Det var samma kväll som jag hade varit i Malmö, och firat Kerstins pensionering. Jag kommer ihåg att du skrattade när jag sa det. Att det skulle firas, uppmärksammas. Att min mamma och låtsatspappa skulle komma ner till Malmö. Jag förstod inte helt varför du skrattade. Men jag gillade dig. Jag ville att du skulle gilla mig. Så jag log, och skrattade med dig.

Vi möttes på Rådhusplatsen. Jag med min älskade pärlan, och du på ett par halvraggliga ben. Du hade lämnat dina vänner. Nu skulle vi ut i natten. Vi cyklade ner mot vattnet, jag på pakethållaren med mina händer, rörandes vid dina höfter, stjärt och ben. Vi pratade. Du pratade. Och så sa du det. Ungefär:

- Ska vi inte vara tillsammans?

(JA!)

- Jaa..

Du insisterade på att stanna. Vid Diamanten. Vi skulle kyssas. Vi stannade, dina händer runt mitt ansikte. Och kysstes.

Klart!

Vidare på cykeln, vidare över Christianshavn. In på en fest, som vi hittade i vårt sökande efter något. Vår första fest som officiellt kärestapar. Vi kände ingen. Hem. Säng. Sova.

Morgonen kom.

Och du gick. Vi var inte längre tillsammans.