Faller inte äpplet långt från päronträdet?

Faller jag nära mitt päronträd?

Och leker lika barn bäst?

Hur hänger det ihop, allting.

Med Joel och Markus älskade jag att komma in i ett hem. Med en mamma och pappa. Det var något jag själv aldrig haft, tänkte jag. Här var det människor som hållit ihop i 20 år, eller mer. Med dagens mått mätt, är mina föräldrars 10, 11, 12 (?) ganska lång tid att vara gifta. Men det finns dem som håller ihop, längre, hela livet t.o.m.

Mitt päronträd talar ju om att jag inte riktigt kommer ha det så. Med fyra äktenskap för den ena, och tre för den andra, hamnar de en bit upp.

Min tanke om att möta en, dela allt, för resten av livet. Verkar lite konstig. Med tanke på att jag sett att det inte alltid funkar så.

Sen möter jag folk som har det där trygga bakom sig. Som tänker att det går om man försöker.

Och så möter jag folk som jag. Och vi kan dela den där otryggheten, de där minnena. Av våra föräldrar, som inte fick det att fungera. Och trots att vi inte får det att fungera heller, så kan vi hålla fast. Var fick vi det ifrån? Vad för slags träd är det? För borde inte vi, om några kunna släppa, när vi sett saker släppas så många gånger?

Vad är det vi delar? Har vi fallit från ungefär samma päronträd. Samma skrot och korn. Leker lika barn bäst, eller är det som med basen och trumpeten?

Jag låter min historia forma mig. Jag låter den förklara mig. Jag försöker förklara mig genom den. Men det är säkert bara bullshit. Man blir det man vill bli. Sen att man kommer från ett päronträd, behöver kanske inte vara så avgörande?