Påsk.

Ibland tar jag tag i min mage, mina inre organ och vrider om dem. Vägen ner till dem är genom ögonen, vidare till hjärnan, och så rätt ner, genom halsen för att sedan med ett hårt och stadigt grepp vrida om.

Det finns saker som triggar mer än andra. Fula saker triggar aldrig.

Det har för mig alltid verkat lättare att tycka illa om än att tycka om. Jag vet inte helt varför. Men det hör så klart ihop med varför jag väljer att låta ögon och hjärna koka ihop något som resten av min kropp sen ska få känna av. Det finns en trygghet i nederlaget. Att utsätta sig för något starkare och bättre än sig själv. Kanske?

Men samtidigt så känner jag mig bäst. Vet att jag förtjänar det bästa. Svek, lögner och tvetydighet står jag över. Och när jag en gång till får höra att jag inte får veta, för då skulle jag nog ta det fel, blir jag arg.