Snön har slutat falla. Den kom i stora flagor, större än popcorn, som bomull, i mina ögon.

Min tanke om att åka på café och läsa bok, försvann. Istället gömde jag mig i mitt rum. Åt en knäckemacka och googlade vidare.

Jag har ett litet hål i armen. Det ska jag inte visa för dig, för då mår du illa.

Det har börjat göra ont att ge blod. Och jag måste ta djupa andetag, när de ska sticka in nålen. Tänka på andra saker. Titta åt ett annat håll. Stabilt blodvärde.

Jag tänker fortfarande på Mumford & Sons, och att det var bästa konserten hittills i år. Ett gungande golv, och fina Emma med. När saker är enkla. Och andra har den energin som man själv kanske saknade. När man inte kan stå still.