Velkommen til telefonsvareren

Jag minns hundra samtal som jag haft med den stämman. Den monolog hon förde, och den dialog jag sedan hade inuti i mitt huvud. Fortfarande idag får jag ont, även om det är Lisas telefonsvarare som går igång, och det enda jag ska fråga om är något ganska opersonligt och banalt.

En gång när hon svarade, telefonsvarardamen, kastade jag min telefon in i väggen så den gick sönder. Den gick att sätta ihop igen, alla bitarna var tillbaka på plats, men den hade slutat att fungera..

Symboliken i händelsen, känns mer idag än då. Då tänkte jag ju inte över det, mer än att det var ännu en händelse, ännu något som kunde läggas till i högen med saker som bara gick fel fel fel. Idag kan jag se hur jag fungerar, och hur jag målat in mig i ett hörn. Hur jag vänt på saker, och kommit fram till att jag måste vara stark, och aldrig be om hjälp, att tiga tills det svider.

Jag släpper allt för dig. Men skulle aldrig be om detsamma. Högt. Men i tystnad, hela tiden.

Och den där telefonen, eller mest hon som gick sönder för hon trodde att hon inte gick att lagas, finns fortfarande här.