Jag har inga bilder av dig. Inga riktiga. Eller jo, ett eller annat klassfoto, men inga som jag tagit själv. Mitt huvud har en hel del bilder av dig. Jag tror du hjälpte mig att bli starkare. Det känns som det idag. Du gav mig ett självförtroende. Det känns konstigt att du inte är här. Eller det är du nog, eller.. Det är du. Det känns bara så himla jävla, jagvetintevad. För jag har inga ord för det. Det känns som om jag har förlorat vännen som jag en gång hade och som jag en dag skulle få, men som jag inte hade just nu. Det låter så dumt, och om det gör ont i mig, så gör det så mycket ondare i så många andra.

Jag funderar på att komma hem. Men vi hade inte pratat på lång tid. Men sen tänker jag, att om det var jag som var du och du som var jag, så hade du kommit. Det handlar inte bara om vänskap eller kärlek, just nu, eller då eller sen. Det handlar kanske inte om något egentligen. Bara det att livet är så ont ibland. Och du är inte här (där) längre.

Du rörde vid mig.