När jag var tretton år var jag kär, i Tony Torstensson. Han hade blont hår, som gick till öronen. En slags potta, kammad till sidorna. Och han var lång, och spelade fotboll. Och jag tyckte han var sjukt snygg också. Jag lät honom göra allt han ville med mig. För jag ville göra allt för honom. Jag lät honom röra vid mig. Eller taffsa. Han tog mig på stjärten, varje dag. Och jag såg det som en slags bekräftelse. Om han gjorde det måste han vilja ha mig, och om han fick det, kunde jag få honom. Vi pratade också. Men vi var inte helt lika. Jag ville ha bra betyg, det ville kanske han också, men han hade svårare. Så han var liksom lite farlig. Vilket egentligen är märkligt. Under hela högstadiet såg jag honom aldrig dricka en enda droppa alkohol. Jag har aldrig sett det efter det heller. Jag tror det var för fotbollens skull. Han ville bli bäst.

En kväll, på ett KU disco (Kyrkans Ungdom), så dansade vi, till den där låten med Emilia, Big Big World. Jag var så kär så att jag höll på att spricka. Hans händer runt min lilla tonårskropp.

Och det där kondomtestet vi skulle göra, på tekniklektionen. Vi gjorde aldrig något. Jag tror vi var i par, och lämnade in, ingenting, efter 7 veckor teknik. Men vi blev godkända ändå. Han teknikläraren ville nog mest att folk skulle vara glada.

En gång tryckte Tony upp mig mot ett skåp, nere vid ingången, och jag såg in i hans blåa ögon. TAKE ME NOW! Jag kunde inte komma loss, och jag låtsades nog bara försöka. För jag var ju precis där jag ville vara. Mitt hjärta dansade i mitt bröst.

Det blev aldrig mer än så. Alla sa att han ville ha mig. Men vi gjorde aldrig mer än att ta på varandra. Vi kysstes aldrig. Därför, blev vi aldrig tillsammans. Så var reglerna då. För oss i alla fall.