Alltså, det här med franskan.

Ibland kan jag känna det som jag inte lär mig något, och faktiskt inte helt orkar heller. Det är inte så ambitiöst, känner jag. Jag kikade lite på Alliance Français hemsida, och tänkte att jag kanske kunde ta en kvällskurs eller så, men det fanns inte. Jag är lämnad åt min Aller Retour, där det står hur det franska samhället fungerar. Marseille fungerar inte helt som resten av Frankrike har jag lärt mig nu. Bl.a. äter man ännu senare här än i resten av landet, och man dricker bara espresso, ingen töntar med andra saker. De har inte vispad grädde i chokladen, de har inga caféer där man bakishänger i timmar med sina vänner.. Men de har en massa annat.

Det är konstigt var jag finner mig. Jag drömde ofta om att komma bort, men jag trodde inte att jag skulle förbli borta. Men så blev det. När jag var mindre drömde jag om att läsa till arkitekt i Lund, och komma hem på helgerna ibland med snygg, smart pojkvän. Det var en slags dröm, om att växa och bli vuxen.

Jag känner mig inte så vuxen. På jobbet spenderar jag nästan mer tid på facebook, än på att rita dörrar och fönster. Bara nästan, inte helt så klart. Jag äter tonfisk och knäckemacka och dricker upp mina pengar eller köper kläder för dem. Jag har inte heller något sparkonto. Eller jo, men det är ju mer mitt hamsterkonto, pengar som jag vet att jag kommer göra av med innan nästa csn kommer...

Jag är inte så vuxen än. Inte så vuxen som jag trodde att jag skulle vara.

Det började väl okej, ur vuxenpoängssynspunkt. Lägenhet med möbler, gjutjärnsgryta, våffeljärn, pojkvän, ica-kort, jobb och blommor i fönstret. Sen gick det liksom bakåt. Mindre och mindre saker. Mindre bunden till en plats. Mer bunden till sig själv? Lägenheten sades upp, förhållandet tog slut, och jag flyttade in i ett studentrum. Öööhm... Och där var jag, som en liten kanin. Och jag la alla pengarna på alkohol och kläder och ibland mat, bruncher på Bankeråt, en resa kanske... Det var där det goda livet började, med de inte så vuxna vanorna.

Jag älskar att leva som jag gör. En massa säger att jag är cool. Det är också märkligt. Jag är omgiven av folk som gör det jag gör, de flesta av mina vänner har varit, är eller ska någonstans. För mig är det nästan mer normalt att man inte är på samma plats, än tvärtom.

Shit vilket tråkigt inlägg. Blä.