Jag brukade ligga i sängen. Sidan närmast dörren, med blicken fäst på en plats i en annan dimension, men med ögon fyllda av saltvatten som fysiskt var precis just där. Tunga andetag från baksidan av min rygg. Och en ensamhet som kröp runt inuti i mina ben, djupt in under hud och hår.

Jag brukade ligga på golvet. Med händerna knutna, eller naglarna i träet. Alla muskler spända och ett skrik som drog genom mina lungor, själ och vidare ut genom mina fingerspetsar. Ner i golvet. Runt omkring mig.

Jag la mig på marken. Med gräs och snö under. Med stjärnor och flingor över. Och allt det tunga togs upp av något större.

Rummets väggar kryper på.

Tanken på den röda lampan bränner i mig.

Han sa att han aldrig känt så förr. Vad med alla de andra på vägen?

Jag tänker på all energi som jag la i den där asken i mitt inre, som bara flyger ut för jag har glömt att lägga på locket. Vad spelar det för roll egentligen? Och varför måste alla andra spela så stor roll?

Jag tänker på orden i psalmen, och hur ont det gjorde att höra dem. Att älska någon, och så kommer döden och river henne bort. Och att gå vidare.

Ditt barn i nåd ledsaga, min väg är så svår; jag vill ett steg ej taga, där du ej går