Hej Köpenhamn

Och hej då.

Jag är hemma hos Oskar. Utanför vardagsrumsfönstret, ca en halv mil bort, flyger ett plan in till Kastrup. Jag vill inte släppa blicken.

Istället vill jag gråta.

När kommer jag hem på riktigt igen?

Jag tror jag är ganska fucked up för tiden. Jag känner mig ganska lost, fortabt, förlorad, vilsen. Men inte ensam.

Jag är ingenstans till 100 procent. Eller jo, ensam hemma i Marseille, i min säng med de röda väggarna som min mur, och kylan utanför täcket som en påminnelse om världen utanför.

Jag sov i tio timmar och drömmarna handlade om hur allt föll ifrån, eftersom jag inte kunde hålla fast i något. Allt försvann. Slog tillbaka.

Allting snurrar fortare. Och allt höll på att falla isär. Och plötsligt i ett ögonblick tror jag mig veta, för att i nästa fundera på att ändra mig igen. Men jag tror faktiskt att jag vet den här gången.