Som fyrverkerier och stjärnor.

Som gnisslande fioler och violiner.

Som vatten som rinner, rullar fram.

Jag kan se platser, bakom ögonlocken. Som den där lilla bäcken i Svendborg som glider fram i dungen mellan Christians mammas hus och havet. Den är fylld med löv. Dungen. Jag har nog bara sett den när löven ligger på marken. Jag vill sparka löven. Runt. Dra in den friska luften.

Naturen fattas mig.

Frida var här. Det var så fint. Det var så skönt. Hon är så fin!

Jag har köpt min lilla bussbiljett från Marseille till flygplatsen.

Copenhague.

Och jag har inte så mycket att säga. Jag är nog för bakis. Vill ta en dusch men klarar inte av tanken på att komma ut ur duschen, där luften är kall.

Jag gav min cheeseburgare till en hemlös idag. Vad skulle jag med den till? Kylen fylld med bacon.

Och folk verkar börja gilla Sverigedemokraterna. Det känns så avlägset för mig, som väljer att åka till en plats med massor med olika människor. Det är ju det som är fantastiskt. Flera världar på en plats. Vad tråkigt det skulle vara annars..

Sen möter man folk med öden man inte förstår. Som Petter, svensk, ung man som väljer att bli främlingslegionär. Jeannet och jag förstår inte valet. Men om man förlorar sina rötter försöker man kanske finna nya? Precis som vi. Men vi krigar inte. Vi dricker bara pastis.

Livet rullar på här. Varje vecka som börjar har något nytt hänt. Saker har rört sig. Jag har rört mig. Även om jag ibland kan känna att jag sitter fast. Att jag får huvudvärk av att tänka, eller bara har det, utan att tänka.

Nu ska jag snart hem till Köpenhamn, en sväng. Fantastiskt! Orkar inte jobba måndag, tisdag...