Letar fram kvittot med de nerklottrade meningarna. Det som i ögonblicket var så hårt, och så äkta, känns hårdare i ljuset, och får inte sägas högt.

Borde städa. Borde alltid städa. Och borde också tvätta. Tvättstugan känns så avlägsen. Så långt bort. För långt bort.

Det regnar. Jag tog mig genom regnet till tomheten.

Gör packlista i huvudet. Inget kan fylla det här. Kan något fylla det här?

Och när får jag hänga upp mina tavlor igen.

Och det var precis det jag ville ha. Min kärlek. Min drog.