Det är oundvikligt. Tiden rör sig. Framåt. Solen går upp, och den går ner. Sommarens dagar känns i ögonblicket nästan räknade. Ibland infinner sig en kall melankoli i mitt bröst. Jag gillar inte hösten. Eller rättare sagt, så känner jag mig inte redo. Inte färdig med sommaren.

Jag har börjat jobba igen. Går upp innan jag ens har vaknat och åker tåg.

Vi ska flytta. Jag ska börja packa.

Konsert.

Dop.

Fest.

Kräftskiva.

Kräkas i toaletten. Känns som jag har blivit 17 igen. Melankolin passar också in där.

Minns en natt när allt föll samman. När jag föll samman. Skrek. Slet. Slog.

Saker hamnar på avstånd.

Jag håller två dagars paus från mardrömmar.

Ibland när jag går och lägger mig undrar jag om jag ska drömma mardrömmar.

Les couchemares.

Solen går upp. Ner. Upp.