Ögonblick. Och hela tiden.

Jag går vägen, baklänges, fram.

När hjärtat stannar, i solskenshårs ögonblick.

Då står jag i den gamla världen, mitt i den nya världen.

En brottsplats måste vila.

Och dem säger dem säger och jag vet jag vet.

Det gör också ont. Det där som är det fantastiska, och fina. Det som drar igång mitt hjärta igen.

Jag går vägen, baklänges, fram.

Mamma berättade en historia. Om hur de gick baklänges i snön, för att kunna sopa bort sina spår.

Men om man gör det, så ser man ju bara det som varit, man raderar det som varit. Och man ser heller aldrig vad som kommer.

Så jag vill gå vägen, framlänges, fram.