En uppgivenhet smyger sig på. Jag är trött på att packa upp och ner mitt liv med jämna mellanrum. En rotlöshet värker i kroppen. Vill ha en egen lägenhet, med mina egna saker, med mina egna drömmar och mina egna projekt.

Vill samla på porslin och slipa lister och måla om. Vill hitta perfekt grönblått havskakel till köket och fina ljus till badrummet. Vill köpa ramar, sätta upp bilder och bjuda hem och dansa runt.

Vill inte få ont i magen över alla saker som jag släpar runt, som jag aldrig packar upp för det finns redan. I minst ett extra exemplar.

Fyller fem kartonger med kläder. Fyra med porslin och kastruller. Tre med böcker. En med skor. Lampor, tavlor, pall och säng. Stereo. CD skivor. Gamla brevpapper. Gamla brev.

Och de där förbannade klistermärkena som jag en gång samlade på och nu tänker att något litet barn kanske vill ha. Vilket barn då? Är klistermärken så jäkla kul egentligen?

Glas, brödrost och våffeljärn och en kartong är full. Kartonger borde vara stora, och självsvävande. Och så kunde man trycka på en knapp och så kom de dit dem skulle. Och i total Mary Poppins style flög allt in på sin plats, kopparna i skåpet, kläderna på galgen.