Jag älskar tåget till Jylland. Mest när det susar förbi mig på perrongen, när den fysiska kraften trycker bort mig, och den psykiska drar i mig.

Jag älskar att se flygplanen korsa himlen. Hur världen krymper, och växer i ett enda ögonkast.

Jag brukade springa. 13 kilometer i det fysiska. Hundra tusen på insidan.

Jag ville ha rätt för att det var det enda jag hade. Trodde jag. Min intelligens, min kunskap, mina erfarenheter. De var inte så mycket värda när det väl kom till kritan.

Det var fel. Det jag sa. Allt jag sa. Och jag försökte ju bara passa in. Vara en del av något, utanför min egen lilla värld och kropp.

Så jag skulle vara tyst. Och jag tog det där flyget, och det där tåget. Långt bort.

Jag försöker få saker att passa ihop. Försöker få en liten del. Får inte bli besviken. Inte säga till. Inte tjata. Inte. Inte. Inte.

Jag vet att det är dags igen.