Om att växa upp och bli vuxen.

Bestämmer mig i ett (svagt?) ögonblick för att barn är läskigt. Livet är läskigt, och med ansvar över för barn, måste det ju vara ännu läskigare.

Jag funderar mycket över det som inte kan kontrolleras. Andra människor. Andra människors känslor och beslut. Som många gånger tycks påverka mig i lika stor grad som mina egna.

Och de lämnar varandra. Shit. Sen går det månader, år innan man blir lycklig igen. Och det gör ont i min mage. Hur ofta blir det inte så? Statistik och päronträd pekar mot något otrevligt.

Eat or get eaten.

Kan man äta upp sig själv?