En årskrönika

Genom eld

Jag brukar konstatera att året slutar, och det nya börjar. Ibland sker det med ett brak, och tusentals fyrverkerier, efter löptur genom trappor och våningar, upp för en stege, upp på ett tak, och med andan i halsen, och oövervinnerligheten och lyckoruset pumpande genom kroppen. Kommer det, i ett brak.

Sen var det den där gången i mina tonårsår, när jag i sällskap med dåvarande pojkvän satt och tryckte hemma hos hans kompis, med Cindy Crawford krälandes på väggen, och skräckfilm på tv, mottar jag ett samtal från mina bästa vänner, som är ute och dricker med alla andra.

I år smyger det liksom på mig. Men inte just det där ögonblicket när det ska gå över. Utan 2010. Året som kändes mer än något annat år. Året som innehöll några av de finaste ögonblicken, och en hel del jobbiga. Förlusten av människor känns som något genomgående, eller det som liksom sitter i.

Jag börjar det nya året med mardrömmar och bröstsmärtor. Jag vaknar svettig efter att ha sett Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe slå ihjäl varandra, och mig, bl.a. med en borrmaskin som trycks in i ett lår och får mig att känna skräck som aldrig förr.

Det var den där gången när jag blev skjuten i sömnen, och vaknar upp och drar efter andan, som att döden varit i mig.

Dagarna börjar med en melankoli och rädsla som tar över allt det annat. Solen och himlen utanför. Jag gömmer mig i sängen. Och funderar över hur jag ska få allt det här att fungera. Känner mig dålig. Kommer jag någonsin att bli något? Avsluta något? Tänker på skolan, och magen knyter sig, som hårda band och trådar, tar något ta i den från insidan.

Googlar sykurser. Är det att ta tag i ett intresse, eller fly från en verklighet?