Jag brukade fastna. Emellan textrader.

Som när jag fastnade i Lars Winnerbäck och Miss Li. Jag kommer ihåg det så precist. Jag kommer ihåg den rena, vita bordsskivan och texten. Och hur jag vände den till en text om kärlek. Inte den kärlek som försvann. Men den man skulle hålla kvar i. Det var viktigt att se andra, varandra, och inte tappa det. Förstå att kärlek kan fylla en. Något som jag redan hade bestämt mig för, men som jag hoppades kunna få in i andra.

Och sen kom han tillbaka, Lars, med nu duett. Om kärlek som hade rostat och som skulle tillbaka till det som det varit. Och jag försökte ta texten och peka på mig själv. Och jag begravde mig i orden. Klädde mig i dem. Allt faller ju här!

Jag hittar Melissa Horn i ett litet hörn av datorn, och känner ett så stort avstånd till alla de där orden. Nästan en slags pinsamhet. Som att gränsen är nådd, eller insikten har kommit. Det eviga ältandet, vändandet, funderandet, nedbrytandet, uppbyggandet. Är borta.

Kommer det tillbaka? Är det en del av mig. Tvivlandet, och martyrtänkandet. Eller den där idéen om att problem skapas, och måste lösas. Eller så lämnas allt. Och så packas det. Och så försvinner jag. Den är kanske den allra märkligaste delen av mig.