De säger att det finns ögonblick som kan förändra hela ens liv. Ögonblick. Som om det skulle vara något som existerade utanför, som bara dök upp. Men saker sker innan ögonblick också. Ögonblick är bara kulmen, toppen, slutet.

Jag vet inte riktigt hur jag känner det. Just nu, i denna stund tänker jag att det var kanske bäst så. Jag tror att C kommer att bli en fantastisk man, att han kommer kunna förändra världen, om han vill. Men han har fuckat upp mig totalt.

Andra tillfällen, som innan idag, tänkte jag att han kunde kanske vara den, den som jag ville ha. Men sen svänger han om helt och jag tänker att jag orkar inte med det. Jag säger inte att det ska vara lätt.

Han säger saker. Saker som inte går ihop. Han sa att han kunde börja älska mig. Och så säger han att om det skulle blivit något mellan oss borde det ha hänt.

Jag förstår inte vad mer som ska hända. Och jag är rätt sur på honom. Man kan inte paxa folk som man inte vill ha, faktiskt. Inte.

Han sa att det nog var bra att vi inte skulle ses på en månad, och det gjorde ont, och sen tänkte jag att om han tycker att det är bra så är det nog bra. Men wtf liksom. Det känns faktiskt som om han har lekt med mig. Egentligen. Just nu, när jag inte spelar samma spel längre känns det så.

Som sagt. Helt fuckad.

Ville inte att det skulle vara så här, inte idag. Imorgon åker jag till Palermo (!). Har fortfarande inte kommit på vad mitt något ska vara... Uuuuh... Tänka tänka...