Jag har alldeles för många utkast i min gmail.

Kärlek är fan svårt

Jag kom precis på ett oerhört bra ämne att skriva om! Eller ämne. Men något att kasta ut tankar kring. Men inte nu. Nu är jag för trött. Efter en helkväll med självvård, såsom löptur, popcorn-ätande och ihandlande av skönhetsprodukter.

Och, jag fick, mitt första, stipendie. Wow. Jag undrar varför de valde mig?

Jag kommer ihåg Melissa Horn. Och att jag spelade den där låten för dig, och du suckade och menade att jag var dum. Och jag ville bara säga åt dig att ta i lite.

Det är svårt att göra saker man inte vill.

Vill jag ha dig nu som jag hade dig förut?

Killen på Shop in hade låtsatsglasögon. Det finns folk i Marseille som försöker ha en stil, även om de flesta faktiskt inte har det.

Bloggen tycks ha blivit:

1. en ventil för mig (det har den alltid varit)

men nu också

2. ett kikhål i min mur. Där folk tittar in. Det är genom den de får svar på frågor, eller får nya frågor att ställa. Det är väl kanske inte meningen. Men som människa måste man förstå att säger man köfkds kommer det vara folk som undrar vad man menar med det.

Och ibland blir det missförstånd.

Och då skulle jag kunna ändra inlägget, eller komma med en förklaring. Men då är det helt plötsligt en kanal för att kommunicera, två vägar. Nästan. Och det ska det inte handla om. Det handlar ju om mina tankar i ett ögonblick. Mer detaljerade förklaringar, kan ju också komma att ta bort idéen, tanken, känslan, som jag vill förmedla.

Jag lämnar kvar frågetecken för att det ska lämnas till eftertanke. Allt behöver inte analyseras, och allt är inte dagsfärskt. Det är bara tankar. Det kan handla om än länge svunnen tid.

Nu börjar jag bli hungrig.

Det har visat sig, att barer i Marseille stänger inte klockan två. Man stänger bara dörrarna.

Och tillbaka till gammalt ämne. Det består av ögonblick. Men ögonblick är droppen. Som när du inte svarade när jag ringde, två gånger. Eller nu.

Eller som när du svarade. Och mitt huvud, vilar mot kudden. Det sista jag tänker på?

Mina arbetskamrater känner numera till min blogg. Det är ju inget större problem eftersom de inte förstår svenska, men, det finns ju google translate. Jag tror emellertid inte att jag behöver oroa mig att de skulle leta upp den igen.

Fy-faaa-aan vad det är kallt!

Jag har vantar på mig inomhus och sju värmeljus tända. Är husen gjorde av papper här?

Helt plötsligt tröttnade jag på Lars. Han får ingen ordning på sitt liv. Fantastiskt. Insikt. Det värsta är folk som drar ner folk i fallet. Gjorde han det? Man väljer själv vem man ska vara med, oftast. Vem som kryper in under ens skinn. Väljer man inte alltid. Det bara händer. Det kan klia, och det kan värma. Både och, på samma gång ibland.

Jag har tänkt på glögg idag. Jag tror jag har tänkt på saker som värmer. Att vara ensam i kylan är inte så trevligt.

Alla, precis ALLA, drar till New York. Det måste vara fantastiskt där. Jag ser framför mig en USA-turné i vår. Jag har ju inte gjort den än. Jag kanske också skulle flytta till New York. Det är kanske roligare än Köpenhamn? Eller Berlin. Jag kanske skulle lära mig tyska. Lalala.

Ska nog se Jeannet med vänner snart. Hoppas jag. De ligger hemma, däckade efter långdag. Jag har facebookat, ställt upp böcker och pillat med InDesign. Det var inte så utmattande.

Shiiit. Sushi kunde vara så gott. Eller patatas bravas på La Tasca. Jag vill att folk ska hälsa på mig så jag kan visa de små guldkorn jag hittat.

Jag vet inte varför jag aldrig lär mig, eller fattar. They just don't give a fuck liksom. Eller så klart de gör. Jag brukar höra The Streets Empty Cans när jag har det så här. Den är fantastisk. Den börjar så hårt, precis som man har det inuti. När jag blir sur på folk, eller mig själv. Och sen när den är slut dansar jag runt.

Jag har börjat skriva fel. Sig och Säg. Man är arg på säg själv. Det låter ju bra eller hur?! Håller jag på att tappa svenskan, på riktigt nu. Fyra år utomlands.

Jag funderar på om farmor och farfar fått mitt brev.

Nu börjar jag bli varm...

Klockan är snart halv tio. Jag undrar om Max kommer hem eller om han åkt direkt till Montpellier. Home alone. Spännande. Eller tråkigt?

Nu kommer pianot. Fantastiskt. Duu duu duu. Duu duu duuu. This is where everything started to all turn back.

Vissa dagar behöver man inte säga något. Vissa dagar tänker man en massa.

Ibland känns det som Marseille öppnar sig för mig. Som när jag lyckas formulera hela meningar, ett par rader, på franska. Eller när jag möter folk jag känner, på gatan (Julie och Colin idag). När Max och jag glider på vernissage nere på gatan.

I natt drömde jag. Jag var tillbaka i Danmark, eller annat land där jag kan göra mig förstådd på svenska, och gick in i en man. Pardon.

På franska. Bara sådär. Snart kommer resten...

Lars Winnerbäck har släppt nytt album. Alla svenskar, som bor i Sverige, och älskar Lars och allt det där, tycker säkert jag kommer med old news. Men jag kan berätta att Lars kom in i mitt rum först idag. Och stackars, stackars Lars. Hans förra album, om det var Daugava? Eller kom det något mellan? Men på Daugava fanns det en känsla av att han skulle komma vidare. Eller att han hade gjort det. Nu verkar det som om han inte riktigt gjort det. Han är liksom tillbaka. Har han rört sig bakåt? Rör man sig bakåt när man inte kan släppa det man hade, men inte längre har? Eller kommer man till insikt, för att sen röra sig framåt.

Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen.

Ja Lars, tänk om vi gör det?

Fransk gröncurry pasta på liten konservburk smakar inte riktigt som den jag brukade köpa hos grönsakshandlaren i Köpenhamn. Soppan blev märklig, eller inte så god som den brukade bli.

Och jag har sprungit! Säkert 5 km. Det gick ganska fort, och jag höll inte helt på att dö. Det trodde jag skulle vara en risk jag löpte eftersom det är i alla fall 3 månader sen jag sprang sist, OCH över ett år sen jag verkligen sprang. Målet är att komma upp på i alla fall 2 mil i veckan. Kanske 3x8? Eller 2x12 + 1x6?

Att springa är fantastiskt. Friheten finns där. Sen i Marseille är det lite spännande också. Man ser en massa nya saker. Jag kanske kan skaffa pannlampa som jag sätter fast kameran på... Marseille bjuder på överraskningar, och plötsligt, på en topp någonstans, ser man bergen som omsluter staden. Men, det är ingen frisk luft här, och folk som springer är av ett sällsynt släkte, så folk tittar. Eller så är det min blå joggingdress som jag fick när jag gick i femman (1994), som drar till sig blickarna. Av alla plagg jag äger, är det nog dem (byxorna och jackan) jag haft längst.

Igår drack jag öl med Jeannet. Hon är väldigt rolig. Hon menar att hon har en förtidig 30-års kris. Den kanske kommer om man gjort allt när man är 27? Läst, jobbat, tjänat pengar, gift sig.. Jag ligger inte i riskzonen.

24 årsdagen kom och gick. Jag försöker hålla fast i ungdomen.

Och har upptäckt att mitt fönster inte går att stänga helt. Det börjar bli kallt på mitt rum. Undrar om det kan lagas? Det borde det ju. Det är ju ett fönster, inte rocket science...

Funderar på våren. Har sökt distanskurs i Sverige. Ska mitt äventyr ta slut där i slutet på januari? Eller ska det fortsätta? Börja om. Inte behöver man åka utomlands för att uppleva äventyr. Vardagen i Köpenhamn var också rätt spännande. Ibland ska man åka bort för att kunna se vad som finns. Jag saknar inte Köpenhamn så mycket, fram till nu. När man inte kan gömma sig på varma caféer. Jag vill gömma mig på varma caféer. Snöflingor på näsan.

Det handlar inte om Köpenhamn. Det handlar om vilka som är där.

En tröja är bara en tröja.

Nej, inte hos mig.

Jag

är

knäpp

Det kunde varit bara en månad kvar idag, istället är det 3,5. Egentligen är det också rätt cool att jag redan varit här 1,5 månad. Tiden går ganska fort ändå.

Idag vaknade jag tom. Det händer ibland. Så får man fylla upp sig själv med drömmar om dagen, musik in i kroppen, tankar om en god lunch, kanske träffa en ny vän och dricka en STOR kopp varm choklad? DET hade ju varit helt fantastiskt.

Idag ska vi ha ett sånt där möte "där du sitter och inte förstår någonting och så frågar Mathieu om du förstår och så säger du: en peu". Got to love those meetings.

Det har blivit kallt också. Det blåser. En massa. På med mössa snart? Jag undrar varför jag ville att det skulle bli höst?

Det är det där gräset igen. Just nu är det grönare i Köpenhamn, hos Oskar, Agnes och på nästan vilket café som helst som serverar varm choklad i jättekopp med vispad grädde!

Ungefär såhär

Alltså, det här med franskan.

Ibland kan jag känna det som jag inte lär mig något, och faktiskt inte helt orkar heller. Det är inte så ambitiöst, känner jag. Jag kikade lite på Alliance Français hemsida, och tänkte att jag kanske kunde ta en kvällskurs eller så, men det fanns inte. Jag är lämnad åt min Aller Retour, där det står hur det franska samhället fungerar. Marseille fungerar inte helt som resten av Frankrike har jag lärt mig nu. Bl.a. äter man ännu senare här än i resten av landet, och man dricker bara espresso, ingen töntar med andra saker. De har inte vispad grädde i chokladen, de har inga caféer där man bakishänger i timmar med sina vänner.. Men de har en massa annat.

Det är konstigt var jag finner mig. Jag drömde ofta om att komma bort, men jag trodde inte att jag skulle förbli borta. Men så blev det. När jag var mindre drömde jag om att läsa till arkitekt i Lund, och komma hem på helgerna ibland med snygg, smart pojkvän. Det var en slags dröm, om att växa och bli vuxen.

Jag känner mig inte så vuxen. På jobbet spenderar jag nästan mer tid på facebook, än på att rita dörrar och fönster. Bara nästan, inte helt så klart. Jag äter tonfisk och knäckemacka och dricker upp mina pengar eller köper kläder för dem. Jag har inte heller något sparkonto. Eller jo, men det är ju mer mitt hamsterkonto, pengar som jag vet att jag kommer göra av med innan nästa csn kommer...

Jag är inte så vuxen än. Inte så vuxen som jag trodde att jag skulle vara.

Det började väl okej, ur vuxenpoängssynspunkt. Lägenhet med möbler, gjutjärnsgryta, våffeljärn, pojkvän, ica-kort, jobb och blommor i fönstret. Sen gick det liksom bakåt. Mindre och mindre saker. Mindre bunden till en plats. Mer bunden till sig själv? Lägenheten sades upp, förhållandet tog slut, och jag flyttade in i ett studentrum. Öööhm... Och där var jag, som en liten kanin. Och jag la alla pengarna på alkohol och kläder och ibland mat, bruncher på Bankeråt, en resa kanske... Det var där det goda livet började, med de inte så vuxna vanorna.

Jag älskar att leva som jag gör. En massa säger att jag är cool. Det är också märkligt. Jag är omgiven av folk som gör det jag gör, de flesta av mina vänner har varit, är eller ska någonstans. För mig är det nästan mer normalt att man inte är på samma plats, än tvärtom.

Shit vilket tråkigt inlägg. Blä.

Det här med att vara sjuk, sätter allt annat på paus. Samtidigt som jag endast har mina tankar som sällskap.

Tack Nicke för the XX och tack Max för att äga skivan.

Musik kan rädda en från en massa tristess.

Och också förflytta en, och röra en. Trycka på en.

Få en att tro saker, känna saker.

Jag är uttråkad just nu. Ska nog gå ut. Hmm...

Som om inget som finns nära kan dra upp en.

Jag fortsätter göra saker för andra. När jag inte vet vad jag själv vill. Eller så vet jag vad jag vill, och det är därför det känns fel? Eller svårt. Men samtidigt känns det rätt. Fattar inte. Vill åka hem till mamma. Igen. Eller vad?

Att vara sjuk gör en knäpp.

Oktober.

Ännu en gång.

Mörkret har inte lagt sig över Marseille. Kylan har inte kommit än. Det är varmare än i Sverige, och Danmark, i augusti. Oktober. Älskade oktober. Med röda, gula och sen bruna, löv. Höstkläder. Nya, fina höstkläder. Svarta kläder. Fina mössor. Rinnande näsa. Fingrar med vantar på. En andedräkt som kommer tillbaka i form av kalluft. Oktober.

Oktober är min månad. Så klart. Det är ju då jag fyller år. Egentligen kunde det väl lika gärna varit september, men jag är ändå mer oktober. Lite mörkare, och hemligare. Oktober kan vara så otroligt vacker. En vacker höst slår en varm vår. Utan tvekan. Eller så är det bara jag som har det så. För man måste peppa sig själv, lite extra, i oktober.

Marseille har ingen höst än. Löven börjar visserligen bli lite gula, men det är mer som om de torkat än vissnat. Sen finns det fruktansvärt lite träd här. Jag kanske borde starta en klubb, L'arbre, pour mon coeur... Det finns alléer dock. Men det är inte samma sak.

Igår var jag på vernissage. OCH VARFÖR har jag slutat ta med mig kameran? Det var ju det enda jag skulle göra här nere. Wtf ida. Skärp dig. Ny regel, minst en bild varje dag.

Baaaah! Detektivbyrån, på turné! Ooooh. Det är nästan lika viktigt som Ed Harcourt. Som för övrigt, fortfarande är fruktansvärt fantastisk. Bäst. Tillbaks till detektivbyrån.. Det närmaste de spelar, i förhållande till var jag befinner mig tycks vara MADRID. Det hade kanske kunnat vara kul. Jag har aldrig någonsin tänkt på att åka till Madrid. Förutom när jag var liten och vi fick pappa till att köpa Europaspelet, och då kunde man åka till Madrid. Jag har för mig att Spanien var lila på kartan.. Turkiet var också fint. Ljusrosa, och Pamukkule eller vad det nu hette så väldigt fint ut. Hade säkert många stjärnor också. Shit. Det spelet vill jag ha igen.

Jag har köpt present till mig själv också. Så får man vad man vill ha, ungefär. Tråkigt att betala själv för det bara, och mest tråkigt att det inte blir någon överraskning. Sen har jag klämt på mitt andra paket, så nu vet jag vad det är. Vilket kanske var dumt, men jag blev glad, så det var kanske inte så dumt. Det fanns inga regler om att man inte fick klämma på det. Folk måste säga till!

Sen har jag dåligt samvete över att inte ha ringt farmor och farfar en endaste gång sen jag kom ner hit. Och jag har kunnat ringa gratis i en månad. Jag har bara tråkiga, och dåliga ursäkter. Som att jag varit trött, haft andra saker, packat, översatt Feng Shui bla bla bla bla. Jag SKA ringa dem i morgon kväll, för på lördag kommer de försöka ringa mig, utan att kunna nå mig. Bättre jag ringer dem.

Men åååh. Detektivbyrån alltså... Kom till Frankrike. Marseille vill väl ingen till, men till Montpellier, eller Lyon. Jag vill också till Lyon. Eller Milano, eller Paris? Kom, kom, kom!

Oh! Imorgon flyttar jag. Jubi! Hoppas det är mindre fuktigt där, än här. Här är det väldigt fuktigt. Nästan så jag blir nervös att det ska komma mögel i kläderna. Hur var det nu man undvek det? Kunde man inte lägga något i skåpet? Agnes kanske, hon behöver fukt. : )

Sen har jag ägnat sista dagarna, på jobbet, åt att kolla flygbiljetter. När man måste boka tidigt så är julen väldigt nära just nu. Jag tänker lååångt jullov. Den 17e till den 4e eller något sådant. Jag vet inte vad ARM tänker, och jag undrar om man får full lön den månad det är jul, fast det är helgdagar och sådant? Det är ju liksom inte mitt fel..

Och idag fick jag min första check. Jubi. Hyran. Men spännande...

Nu är det snart helg. Aaah. Jag älskar helger. Kan man bara försvinna. Och SOVA. Speciellt i oktober.