Marseille, je t'aime

À bientôt

Till vänster: Svält hotar i Afrika

Till höger: Snubblade in i en Picasso

Fredag(en).

Skaffa ett mörkrum där jag kan höra sexig soul och skapa bilder.

Botemedlet

Det var samma kväll som jag hade varit i Malmö, och firat Kerstins pensionering. Jag kommer ihåg att du skrattade när jag sa det. Att det skulle firas, uppmärksammas. Att min mamma och låtsatspappa skulle komma ner till Malmö. Jag förstod inte helt varför du skrattade. Men jag gillade dig. Jag ville att du skulle gilla mig. Så jag log, och skrattade med dig.

Vi möttes på Rådhusplatsen. Jag med min älskade pärlan, och du på ett par halvraggliga ben. Du hade lämnat dina vänner. Nu skulle vi ut i natten. Vi cyklade ner mot vattnet, jag på pakethållaren med mina händer, rörandes vid dina höfter, stjärt och ben. Vi pratade. Du pratade. Och så sa du det. Ungefär:

- Ska vi inte vara tillsammans?

(JA!)

- Jaa..

Du insisterade på att stanna. Vid Diamanten. Vi skulle kyssas. Vi stannade, dina händer runt mitt ansikte. Och kysstes.

Klart!

Vidare på cykeln, vidare över Christianshavn. In på en fest, som vi hittade i vårt sökande efter något. Vår första fest som officiellt kärestapar. Vi kände ingen. Hem. Säng. Sova.

Morgonen kom.

Och du gick. Vi var inte längre tillsammans.

Jag kan också samla bajs och kiss i åtta dagar och få 1000 kronor. Mitt eget bajs så klart.

BUMMELUM

Söndag.

Jag är allt annat än frammis måste jeg erkänna. Shit. Hjälp. Igår var jag full. Lika full som alla andra. Fantastiskt roligt. Jag berättade om min nya dröm för alla. Stephan sa att jag skulle knalla ner till Atelier de Visu och visa mina foton. De ska tydligen vara THE SHIT. Då lät det som en bra idé. Men sett i bakfullsljuset känns det mest väldigt läskigt.

Har fortsatt med film och Woody Allen. Vicky Cristina Barcelona. Jag gillade Penelope Cruz.

Och Casablanca häromdagen. Som inte är Woody Allen, men som kom efter Play It Again Sam. Fantastisk accent från Ingrid Bergman. Och hennes man var så där blondsnygg, med 40-talsmått mätt.

Och att hitta lägenhet var ju lite svårare än vad man hade hoppats på. Konstigt. Alla jag känner bor ju rätt bra.

Och sex dagar kvar. Sen blir jag arbetslös och ska försöka att inte frysa. Det känns som jag kommer att dricka en massa, massa öl för att kompensera för det. Och annat.

Oh, how I miss you

Hemma är där man hänger rocken

Marseille, Kyrkan på Rue Mirès. Digitala fotografier 23.01.10

Men hallå!

Det är ju meningen att jag ska vara glad.

Tjoho!

Marseille! Idag ska jag ta dig med storm, och i kväll ska du ta med mig på äventyr!

Jag var så bra men jag blev dålig

Jag var så god men jag blev ond

Jag var så glad men jag blev ledsen

Gymnasiepoesi

The fountains mingle with the river
And the rivers with the ocean,
The winds of Heaven mix for ever
With a sweet emotion;
Nothing in the world is single,
All things by a law divine
In one spirit meet and mingle -
Why not I with thine?

See the mountains kiss high Heaven
And the waves clasp one another;
No sister-flower would be forgiven
If it disdained its brother;
And the sunlight clasps the earth,
And the moonbeams kiss the sea -
What are all these kissings worth
If thou kiss not me?

Percy Bysshe Shelley

Här var det livat.

Shit. Nu är jag redo att ge mig av.

Takes one to know one

Det är som om det är mitt fel. Eller jag säger det till mig själv i alla fall.

Jag har också tröttnat på den jag blivit. Den jag beter mig som.

Ibland vill jag peka finger åt allt och dra.

Man förstår saker.

Och det är svårt att välja.

Sen läser man saker. Ser bilder.

Det är ju inte så jävla svårt egentligen.

Jag kan säga att jag inte klarar av den där blicken, och att jag känner mig anklagad. Att jag känner mig rutten.

Jag vet inte vad det ändrar.

Men det här är på riktigt:

Foto: Paul Hansen ( DN, 21 januari 2009 )

Och hon är så liten.

Jahaja.

Ibland står jag på kanten, vid ett vattenfall, eller en hög klippa.

Och bredvid mig står du.

Så tar vi varandras händer. Fingrar som slingrar sig om varandra. Stadigt, säkert och varmt. Och så hoppar vi.

STÄDAT!

(= sorterat kläder)

Vernissage.

Jannete och Emma, kommer ni ihåg mannen med cykeln? Han var också där. Han såg lite gammal ut. : )

Jag mötte en man på gatan, med hatt och rock och ett barn i varje hand. Jag vet inte. Klart att man kan attraheras av trygghet. På samma sätt som spänning. Men ibland när man ser folk, som liksom har nått en annan nivå än en själv, så vill man inte gå efter dem. Men mannen med hatten och rocken, var kanske Marseilles vackraste.

Det är konstigt hur man ser saker, när man ska släppa dem.

Jag ska städa nu. Det är verkligen dags.

The Knife är tillbaka.
Minnen från tonårsfest när jag första gången hörde Heartbeats dyker upp i huvudet. Erik Li och Andreas som hittade tjejer, och jag som fick skjuts hem med ganska okända personer och var rätt nervös hela vägen.

Aaaaah. Det var fantastiskt!

Vad gör man när drömmen som man hade lagt åt sidan. Dyker upp framför en. När man samtidigt redan bestämt sig för något annat?!

Eeeehm.

Vive la France ett tag till?

Play it again Sam.

Je suis venue te dire

.

.

.

Faller inte äpplet långt från päronträdet?

Faller jag nära mitt päronträd?

Och leker lika barn bäst?

Hur hänger det ihop, allting.

Med Joel och Markus älskade jag att komma in i ett hem. Med en mamma och pappa. Det var något jag själv aldrig haft, tänkte jag. Här var det människor som hållit ihop i 20 år, eller mer. Med dagens mått mätt, är mina föräldrars 10, 11, 12 (?) ganska lång tid att vara gifta. Men det finns dem som håller ihop, längre, hela livet t.o.m.

Mitt päronträd talar ju om att jag inte riktigt kommer ha det så. Med fyra äktenskap för den ena, och tre för den andra, hamnar de en bit upp.

Min tanke om att möta en, dela allt, för resten av livet. Verkar lite konstig. Med tanke på att jag sett att det inte alltid funkar så.

Sen möter jag folk som har det där trygga bakom sig. Som tänker att det går om man försöker.

Och så möter jag folk som jag. Och vi kan dela den där otryggheten, de där minnena. Av våra föräldrar, som inte fick det att fungera. Och trots att vi inte får det att fungera heller, så kan vi hålla fast. Var fick vi det ifrån? Vad för slags träd är det? För borde inte vi, om några kunna släppa, när vi sett saker släppas så många gånger?

Vad är det vi delar? Har vi fallit från ungefär samma päronträd. Samma skrot och korn. Leker lika barn bäst, eller är det som med basen och trumpeten?

Jag låter min historia forma mig. Jag låter den förklara mig. Jag försöker förklara mig genom den. Men det är säkert bara bullshit. Man blir det man vill bli. Sen att man kommer från ett päronträd, behöver kanske inte vara så avgörande?

Oh lala.

Jag är så trött så jag snart faller ihop.

Paris var fint. Jag har saknat att vara i en stad som är stor.

Jag tänker inte riktigt på att åka tillbaka till London, mer än för att bara vara där. I Stokey och Hampstead Heat.

Men jag kan känna att jag saknar storleken. Marseille känns väldigt litet just nu. Men shit, jag vill vara här i sommar. Värmen. Havet. Maten.

Uff. Fnattigt inlägg. Jag känner mig också väldigt fnattig nu. Tillbaka till Paris om två veckor. Och hej då Marseille. Men det är ju på återseende. Det känns lite som att jag växt upp och ska ut och pröva lyckan i livet. Men jag är så nervös. Men samtidigt så tänker jag. När andra berättar om sina planer. Som Jannete. England. Tunis. England. Malmö. Stockholm. Marseille.

Om man säger till sig själv, att man tar ett steg i taget. Så går det nog.

Och HUR ska jag orka arbeta två veckor till? Min motivation är verkligen på noll, efter att ha haft jullov, åkt till alperna, hängt i Paris.. Allt inom loppet av en månad...

Jag kommer ihåg när vi kysstes som det gamla paret. Det var ändå ganska fint.

Gamla män

Snett mittemot mig, på andra sidan gången i tåget. Sitter en man. Eller halcsitter, Han har kostym, och läderskor. Är nog någonstans mellan 50 och 60. Samma ålder som mina föräldrar. Hans manskropp är inte längre, det kanske den heller aldrig var, hård och kantig. När kavajen drar sig om hans kropp, anar man en man som mjuknat. Så klart gör män det också. Precis som kvinnor. Blir män mjuka, men det tänkte jag inte på innan.

Jag funderar på mannen. Som sitter på ett kvällståg, som går direkt mellan Marseille och Paris. Var har han varit? Och vad drömmer han om när han somnar i sätet? Förlorad kärlek? Drömmer äldre män också om kärlek? Eller är det mer något för den yngre generationen? Saknar han något? Fick han det han ville ha? Eller trodde sig vilja ha. Est-il content?

Han är rätt stor, lång. Får nästan inte riktigt plats i sätet. Sträcker benet över på sätet mittemot. Han har vaknat. Bläddrat i en tidning, som nu ligger med baksidan uppåt.

Vi är försenade. De säger att vi ska nå Paris en timme efter utsatt tid. Är han på väg hem, eller på väg bort? Han kanske inte längre rör sig så. Mellan Marseille och Paris.

Han har inte slips. Den kanske han har lagt i väskan.

Äldre män.

Nu somnar han igen. Har hans fru, lagat middag till honom som han ska värma. Eller är han på väg till sin älskarinna? Han kanske varken har fru eller älskarinna, utan älskare.

En annan man passerar. I ljusbrun, ullstickad tröja. Varför verkar inte hans historia lika intressant? En man i ullstickad tröja verkar nöjd. Eller har nöjt sig. Tänker jag.

Han drömmer om en glad, fyllig fru som lagar god mat och barnbarn som älskar att höra historier. Men min man, mannen i kostymen. Han vet jag inget om.

Problem med att svänga huvudet åt höger. Men gör inget.

Paris!

Bar? Jaa, bar.

You had me at Hello

Andrew Bird

Är bäst, just i denna stund.

Synder

Kan inte

Tvättas bort

Men tårar

Försvinner

I vatten

SE UPP I BACKEN

TUSEN HÅL I NACKEN

: O ---8

Johan Thurfjell får mig att gråta.

untitled

Pardon my french.

J'ai acheté de venus aujourd'hui. Pour mes jambes.

Godnattfilm

8

5

3

2

0

Farväl?

Jag kan inte sova.

Jag hittar Chicken Tikka Masala receptet.

Jag tar av mig klockan.

Funderar över alla breven, lapparna, minirittersporten i brevlådan.

Jag går genom butiken. Som om meningen försvunnit. Märkligt. Tomt.

Emmentaler.

Kvitto. Maille. Logg. 29,95

Jag har en bild i min telefon.

Jag ser på min ring. Dagen jag köpte den. I Malmö. Min ring. Från mig, till mig. Den skulle göra mig stark, den skulle säga till mig att jag kunde, att det skulle bli bra. Ibland hånar den mig. Eller jag låter mig hånas av den.

Läste du kärleksbreven i min kalender?

Jag fick mina skor reparerade, mina kungaskor. De har numera ett ärr. Inte så fint. Men samtidigt ärligt.

Jag kan inte riktigt äta. Tanken på mat gör mig illamående. Jag ser vad som händer med min kropp. Den har blivit grå och slapp. Vad hände med min rumpa, som en gång var det jag blev avgudad för? Och alla sjukdomar. Som om jag har ett virus som gör att alla andra virus dras till mig.

Helt plötsligt försvann locket från mina öron och jag kunde höra igen. Nu är det tillbaka.

Missade Le Fabuleux Destin d'Amelie Poulain på tv häromdagen. Den hade jag velat se. För musiken får mig att gråta. Och drömma. Mest drömma. Jag kommer ihåg att jag fick Soundtracket av Anna och Katta på min födelsedag. Shit, det var helt fantastiskt. Det är nog en av de bästa presenterna. Den tog mig genom vintern. Undrar om det var 16 eller 17.. La Valse d'Amelie får mig att dansa. Jag tror jag vill vara som den.

Och sen vill jag också åka moped genom Paris med spännande man.

Fast jag brukade fantisera om att möta kärleken på en iskall, snöklädd gata under en strålande stjärnhimmel. När jag låg på mitt golv. Och hade programmerat min cd-spelare, som var av märket Grundig, och svart, (Marie och jag hade två varsinna, likadana, det var också en fantastisk julklapp). Då drömde jag mig bort.

La Noyee är nästan ännu bättre. Jag vill bara springa.

Ordet Provence.

Platsen.

Resan.

Frankrike. Frankrig.

Och jag kan inte heja på FCK, då väljer jag Marseille. För du vet, att jag blev ett OB fan. FAN.

Nu når den, den bästa punkten. Jag önskar att jag var ensam hemma. Jag skulle dansa på väggarna.

Och så slutar den. Jag hatar när den slutar där. Mitt i, det allra bästa. Bom

Jag kommer ihåg när Du sa det där med ringen.

Vad hände med ringen?

Kenneth Rexroth once opined that poetry functions nobly to ease our passages in and out of love, and that anyone who writes poems for other reasons is out to lunch.

I am all about love.

Don't leave me.

Hanging

Tar en tur till banken.

Max lagade mat till mig idag. Efter att jag sovit till klockan tolv. Han är faktiskt rätt fantastisk. Jag ville köpa en tårta och ge honom. I vårt kök står den största nutellaburk jag någonsin skådat. 5 kilo. Han kommer förhoppningsvis ha nutella ett bra tag framöver.

Och idag.

Richard Brautigan dikter får mig att tänka.

Woody Allen filmer också.

Jag tänker på oss. You and me, as in pair.

Halsen gör inte ont längre, så det är bra.

Sex and the city citat snurrar i huvudet. En man som gör allt för att få en kvinna är romantisk, medan en kvinna som gör allt för att få en man anses desperat.

Värdighet är inget högt pris.

Stress

Dåligt med sömn

För lite solljus

Och dåliga matvanor

Mest det sista. Visserligen äter jag frukt och sådant, men om det är det enda man äter.

Gotta get smart

Jag ska lämna detta lilla molniga hål och äta alpsnö!

Juuubi!

Funderar på att åka till Paris redan på söndag. (Men anar att den planen kommer att grusas av arbete)

Dumdidum dum.

Försöker finna fotfäste.

Försöker inte tänka positivt, men borde så klart göra det.

Tog så himla mycket för givet.

Gråter offentligt den 4 januari.

Borde klä på sig.

Vill helst försvinna.

En månad. En månad. En månad.

Jag är inte stark.

Jag önskar att Du var här.

2009 VAR ett bra år

El Perro del Mar räddade min söndag. Fick mig upp ur sängen. Tog mig genom diskandet och packandet.

Det är också fint med någon som trallar om kärlek.

God knows

Och jag. Lär mig.

De säger att man sörjer länge. I flera månader, eller år. Jag vill faktiskt inte vara ledsen längre.

Varför packar jag min väska istället för att slåss?

You can leave whenever you want out

Det var lättare när jag var full.

Accidental babies