Jag hänger ut min själ på tork.

Ska ska ska.

Måste skaffa liten smart sak att skriva blogginlägg direkt på. Funkar inte att tänka smarta meningar, och smarta saker om kvällen, som är långt borta dagen efter.

Natten var kall i Marseille. Men så kommer dagen, med solen, och mardrömmarna försvinner. Jag gick på café Sonja själv. Jag ville vara själv. Ibland vill man väl det. Fick alldeles för mycket honung i den grekiska yoghurten, fick alldeles för mycket yoghurt. Jag drog i din hand. Du kom inte. En kille begravdes under en sådan där stor låda, som man har saker i när man spelar musik. Hans huvud klämdes ihop. Jag trodde han dog. Men han överlevde. Folk blev glada och började dunka på honom. Jag försvann. Gömde mig. Vi satt och åt. Och jag sa inget. Ingen sa något till mig. Så är det väl med folk som inte pratar. Avslutar natten med att kräkas i toaletten. Grönt. Som spenatsoppa. Fast mer som gräs. Alla mina syskon kom. Jag har många. Jag sov i gamla gästrummet på Dagsvärmargatan. Jag kröp dit. Sängen var lika stor som när jag var barn.

Men dagen är här. Och solen. Och alla badmöjligheterna, och glassen på fantastiska glasstället. Och Croque madame på Cours Julien (Cours Jus). Men jag kör på regime, tänker jag.

Precis på samma sätt som jag kan skilja på det som betydde något för mig.

Tänker jag att du skiljer på det som betydde något för dig.

Men det sticker till i mig. När jag läser det du skriver. Men det slås säkert bort.

Nej, vi sågs inte då.

Tåget susar fram, förbi cirkusvagnar och vinrankor. Tid till eftertanke, och återblickar. Det turkosblå havet utanför, och den varma och tunga luften, som lyfter och trycker ner på samma gång.

Klockan är åtta, och solen kryper längre ner på himlen. Hej Marseille.

Juni, juli och sen kommer augusti.

Jag svettpackar hemma i mitt sovrum. Det har fallit sig som så, att mina dagar i Köpenhamn i juli, kan räknas på en hand. Och i morgon ska jag bege mig igen.

Efter Roskilde och Jylland är det dags för Marseille. Jag har ett ganska ambivalent förhållande till tanken på att resa tillbaka. Jag pendlar mellan glädje, och mörka återblickar. Men mest glädje faktiskt. Mötas med vänner och mötas med staden som jag en gång blev förälskad i; men kanske var det faktiskt så att det inte skulle vara vi, Marseille och jag, för all framtid? Bara något, på vägen till något annat. Något så mycket, bättre.