Jag vill bara att nästa vecka ska börja bättre än den förra.

Ibland så tänker jag på "ham den der følsome" och så skäms jag.

Att jag var så nära att förstöra något så vackert. Fast det gjorde jag kanske ändå?

Det finns ingen stans att ta vägen längre. Och hålet jag satt mig i, känns alldeles för mörkt och stort.

Idag har jag kollat min mail ett par tre gånger i timmen.

Jag studerar minsta förändring hos mig själv.

Allt som sitter löst.

Googlar cancer och skriker efter svar.

Gör en höna av en liten liten fjäder.

Försöker boka biljetter hem, men det är inte dit jag vill.

Tänker att jag hatar SJ. Som om jag hade bokat om ToR biljetterna var billigare än 2000 kronor.

Bestämma vad som är viktigt i mitt liv.

Göra något färdigt kanske.

Skriva en text med riktiga ord, och rita ett diagram som någon och jag kan förstå.

Ta min plats och inte vara rädd för att be om saker. Faktiskt be. Säga att det är viktigt.

Jag behöver världen så mycket mer än den behöver mig.

Man kan inte bo i luftslott

Jag känner mig lite lurad.

Det är något med att blotta som alltid tycks slå tillbaka.

Som att säga att man älskar något. Att säga det först. Och att man vinner om man säger sist. Eller?

Och den som inte har något har inget att förlora. Så då kan man väl bara vinna? Förlora är ju fruktansvärt. Nederlaget. Slagen och kriget som ledde till, förlust. Tiden som försvann. Ögonen som ändrade färg och huden som släppte från benet. Blomsterbeklädda ängar som förvandlades till slagfält och fylldes med stupade.

Before I've arrived, I can see myself coming

Det luktar kattlåda i trappan. Eller kaninbur. Spån och kiss.

Tillbaka från det stora äpplet. Ett helt år äldre, senare.

Ska läsa text och äta knäckebröd. Dyrka jetlag och allt det där.

Jag kan inte helt se slumpen. Läser du också tankar?