Julafton.

Ska sluta fira. Nästa år reser jag bort. Faktiskt. Jag vet att det bara är som jag säger. Om elva månader kommer jag sitta och längta till julen och tänka hur mysigt och trevligt det ska bli. Men jag måste försöka komma ihåg, eller lära mig, att vissa saker förändras inte. Vissa dagar fortsätter att vara jobbiga.

Jag skulle inte säga att jag hatar julen. Jag känner mig bara illamående. I morse trodde jag att det skulle bli bra, klockan halv elva insåg jag att det skulle bli precis som vanligt.

Jag har blivit optimist, mitt glas är inte halvfullt, det svämmar nästan över, men i det här huset så sugs allt ut. All glädje jag har i mig försvinner i något slags svart hål. Det är något med tonläget i rösterna. De tänker säkert inte på det.

På julen påminns jag alltid om vad jag inte har. Eller jag tänker på det. Kanske ska man ge sig själv en sådan dag per år, egentligen. Jag kanske undertrycker allt annars. Fast det är inte så mycket egentligen. Det är bara att jag inte riktigt har något gemensamt med dem i min familj och att jag inte haft det på länge. Att min pappa inte älskar mig. Det är så sjukt, för det ska han ju göra. Och att det egentligen aldrig förändras.

Det var skönt att träffa Niklas, fast det gjorde det bara mer uppenbart att jag inte kan dela tankar och idéer med de andra.

Jag överdriver så klart. Det kunde vara så mycket värre, och jag är bara löjlig och bortskämd.

Men nästa år ska jag låtsas att alla biljetter är slut och så ska bara sova hela dagen.