Det är höst. Vinter. För längtan att ligga under täcket hela dagen, följer efter mig. Den sitter i mina ben. Take me home. Krypa ner i en varm säng. Hos en varm famn. Aaah, time move. Move me forward.

Beth Gibbons

29 november. Och åskoväder. Eller kanske mer en orkan.

Time has told me

You're a rare rare find

Nu är det jul igen

På Canabière idag åker tomten förbi, stor och fet, i en släde som kan bränna kastanjer. Med skorsten och allt. Jag var ganska trött, lite yrvaken så där och ställde mig och stirrade som vilken annan unge som helst. TOMTEN. Världens fetaste tomte på köpet. Han körde förbi mig medan jag fingrade på kameran. Jag ville ta ett kort, men vågade inte. Han såg mig i ögonen och hejade som tomtar ju gör. Jag kunde inte sluta stirra. Han var jättetjock. Var det riktigt fett? Jag funderade hela vägen hem.

Det är första advent. Och för första gången på ganska länge, känner jag mig lite ensam. Jag hatar att känna mig ensam. Speciellt till jul. Det är ju den känslan jag försöker arbeta bort varje år. Jul är kul! Eller hur. Barn som skrattar, snö som singlar, julmat som fyller bordet till bredden.

Barnen finns inte längre. Vi växte upp. Och klimatet har också förändrats. Julmat. Ja. Vad ska jag säga om den? Det är liksom det enda som är kvar. Men det kunde lika gärna serveras pasta. Ingen i min familj orkar trycka i sig den längre. Inte de mängderna som det kräver. Jag kunde tänka mig att bara äta mammas sillsallad och kanske lax? Sen är jag mätt. De andra fjorton grejerna kan liksom vänta.

Jag undrar vad fransmännen äter? Om de också trycker sig fulla med mat? Danskarna gör det.

Vad äter japanerna? Sushi? Firar de överhuvudtaget jul? Och den här fruktansvärt västliga traditionen, hur långt har den tryckt sig in i resten av världen? I Sverige suckar folk över att Halloween är något jävla amerikanskt konsumtionspåhitt. Vad är då julen? För oss har den alltid funnits, och tomten har åkt släde i SNÖN. I Marseille åker han på hjul. Och han svettas något fruktansvärt under sina tjocka kläder och i sitt skägg. Stackars tomten. Han är lite malplacerad här nere.

Men Marseille gör sig redo för julen. Massor med små bodar, med allt som man inte egentligen vill ha, i små söta format, säljs där. De har slagit läger nere vid Vieux Port. Och Canabière har fått ett pariserhjul, ett tufftufftåg, en oversized uppblåst julstrumpa, massor massor med blinkande lampor, och en tomte som rostar kastanjer. Det är jul igen. Det är bara lite för varmt.

Årets julklapp är inte en fucking SPIKMATTA. Det är spetstrosan från Monoprix! Alla mina vänner ska få en.

Sen är det helt märkligt att springa runt i Marseille och höra julmusik och känna saltdoften långt in i näsan. Men det är också rätt skönt. För annars brukar jag pusha julen. Säga åt den att komma snabbt, så något kan byta ut den där mörka vinterkänslan som gror i bröstet. Nu behövs inte det. Nu ska jag snart ut och dricka öl på gatan.

C'est Marseille. Et, c'est magnifique. ET, je l'aime!

Bränner bort alla känslor med vin, lace och SMD.

Massive Attack

AIDANBIG

Himmel

När jag var sexton fick jag ett sms från en kille, som jag tror heter Daniel. Han frågade vad jag gjorde. Jag förbryllades över det här sms:et med okänd avsändare. Det kom fram att han tyckte jag var läcker. Han ville höras, ses. Han hade fått numret av en av mina kompisar. Han gick i trean, jag gick i ettan. Jag hade ingen aning om vem han var.

Han ringde sen. Han hade den sexigaste, manligaste och mjukaste rösten jag någonsin hört. Hans röst och hans humor fick mig att tänka på spännande förhållande med två år äldre, hockeyspelande hunk. Han sa till mig att han skulle lära mig att åka skridskor. Och romantiska bilder, med mig och hockeyhunk som flög över isen under en stjärnklar himmel, dansade runt i mitt huvud.

Jag såg honom i skolans café en gång, och han log och vinkade. Han såg inte ut som jag hade tänkt mig. Vi gick på dejt en gång. Och möter killen som jag kanske egentligen ville ha, på gatan. Jag ville bara försvinna. Daniel anade så klart ingenting. Men mitt hjärta stod still.

Jag fortsatte att höras lite med honom, men var egentligen inte så intresserad. Det var den där fantasin jag hade. Och hans fina röst. Det var inte så mycket mer. Men för en kärlekstörstande 16 åring som försöker finna meningen med saker. Försöker förstå om någon kan älska henne. Om någon kan dela saker med henne. Så är det kanske inte så konstigt, att hålla fast.

Det finns saker som är svåra att släppa. En gång i veckan är jag tillbaka på en toalett på Kunstakademiet och kan inte släppa, kan inte spola. Det var ingen som hade sagt att jag skulle behöva göra det. Det var ingen som såg att jag gjorde det.

Ibland kommer effekten av ens handlingar som efterskalv. Och vissa saker kan man laga. Plocka upp. Blåsa liv i. Inget kan göras ogjort. Men det behöver inte alltid försvinna ner i toaletten.

Tomorrow is a long time

Fåglar

Hus

Tisdag

Jag börjar bli hungrig efter en veckas fastande. Min mage säger åt mig att fylla den med saker, men det ignorerar jag. På mitt jobb frågar de om jag sover okej. Ja, jag sover fint, jag kan bara inte vakna. Förutom i natt. Jag somnade vid tre och vaknade, 5, 6, 7, 8, 8:06, 8:14, 8:20.

Det är ju inte riktigt fastande. Eftersom jag äter. Idag höll jag på att kräkas upp en clementin. Det var inte med flit så klart. Jag mådde bara helt plötsligt väldigt illa. Jag slängde två klyftor. Jag älskar clementiner.

Jag mår lite dåligt varje gång jag äter. Det har inget med maten i sig att göra. Det har inget med att stoppa mat i mig att göra. Men det känns bara mindre roligt. Så jag äter bara saker jag tycker riktigt mycket om. Kanelknäcke och Gruyère. För då kan jag tänka att jag får det jag vill ha. I lagom mängd.

Det som är bra med att äta mindre är ju att om jag dricker alkohol kommer jag snabbare upp till min nivå där jag talar bra franska. Väldigt socialt och trevligt. Ska prova det igen sen. Med Julie, som jag mötte på gatan. Det är lite konstigt, eller faktiskt väldigt trevligt. Men när jag är hemma, i Hallstahammar, en kommun med 15 000 invånare ser jag i stort sett aldrig någon jag känner. Men idag mötte jag både Julie och märkliga Basil, som jag och Jannete inte alls förstår oss på. Han hade pälsmössa och stod med en tjej. Funderade på hur någon kunde komma nära honom. Han är som en kaktus.

I kväll blir en spännande kväll. Jag ska rätta min översättning, och tadadamdamdam daaaam. Fixa bloggen. Den har sett likadan ut i fyra år (!) I alla fall själva layouten som det så fint heter. Det kan jag ju inte ändra på. Men kanske lite update av länkar och så. Hmm hmm...

I morgon ska jag våga mig iväg på middag och hos Bård och hans mystiske och något klumpige vän Bertrand, som både jag och Jannete har det lite märkligt med.

Sen torsdag fredag. Segvecka, och den blev inte alls bättre av att den franska posten strejkar OCH ville ha 44 € för att skicka ett expressbrev till Skandinavien. Det fick de inte. Hoppas jag kommer in på skola ändå..

Och den där snorkråkan jag berättade om förut var inte på riktigt. Men C'est Marseille, så helt ologiskt var det faktiskt inte.

Igår var jag på promenad, eller gick vilse, på väg hem från jobbet. Jag ville hitta en fantastisk liten gata för att ta några fantastiska bilder på en massa fantastiska saker. Jag fann den aldrig, och tillslut dök jag upp hemma. Jag hittade emellertid andra saker. På andra ställen. Ibland ska man gå fel för att hitta rätt. Som rakt in i ett myller av fågelljud, som bedövar allt annat.

Korvar?

Bob

Over and out

LISTA:

1. Översättnings flirret. "Hygge hygge"

2. Skriva brev till skolan

3. Skriva brev till Dong

4. Skriva brev till Socialcenter Amager

5. Redigera bilder (hade velat haft det som 1 faktiskt...)

6. Metatänka

7. Sova?

Hittar gammal snorkråka i fickan på min "nya" cardigan.

Jä, fräsch.

En del kan inte sova. Jag kan inte vakna.

Now I'm a fat housecat...

Iron & Wine

Funderar på att läsa bok.

Funderar på att byta lite grejs på bloggen.

Dumdidum

Det har gått för långt. Mitt språk. Gör inlägg på väldigt offentligt forum, där jag ska låta smart och skriver sig istället för säg.

Jag ser inte så smart ut längre.

Sig du ljuger!

Buff.

Annars kör jag den klassiska äta sova toa idag.

Kreativt.

: )

Pling pling pling

Hej Saferide

Made my morning.

Tack

21 november

Marseille

Je t'aime.

Det är något väldigt upplyftande att kunna gå klädd i tunna kläder, med sol i ögonen, den 21a november. Nu är det också ganska exceptionellt för att vara Marseille, men det är inte totalt bisarrt, som det skulle vara hemma i Skandinavien.

Jag kollade CSN-sidan i morse och upptäckte att jag får pengar på tisdag. Hurra hurra!

Jag har firat hela dagen med att vara lagom glad. OCH köpt saker. MEN, faktiskt väldigt bra grejer. Och, inte så dyra. Jag var på marknaden på la Plaine, som ligger granne med mig i stort sett. Och kom hem med två cardigans/koftor för 4 euro. Lagom.

Sen gjorde jag det som jag borde gjort för länge länge sen. Men som jag skjutit på i en evighet. Vilket har resulterat i att det började bli kris. Jag har ÄNTLIGEN handlat nya underkläder. Inte för att jag glidit runt i samma par trosor i flera veckor, men saker slits. Och jag har slitit rejält eftersom när jag åkte tog jag med mig (ganska) sparsamt med grejer. Och en BH håller inte hur länge som helst. Speciellt inte när man använder den hela tiden. Nästan. Så nu har jag löst det.

Sen firade jag också med att köpa en Gruyère... BARA till mig. Woho. Den ska jag äta nu. Eller en del av den.

Vilket informativt inlägg. Inte alls så messed up och saker som står mellan raderna. Hmm. Ovanligt.

Jag får inte säga att jag saknar dig.

Och vemsomhelst kan ta dig nu.

Allra käraste blogg. Min vän i svåra tider, och goda.

Jag har kommit på nyckeln till franskan. I alla fall min nyckel. OCH när jag väl kom på det, visste jag ju att det alltid har varit min nyckel till franskan.

Alkohol.

Det är det bästa sättet att få igång franskan. Konstigt kanske. Fast egentligen ganska logiskt, eftersom jag slutar att tänka, och bara följer intuitionen. Och min intuition är fransk.

Det har äntligen blivit helg. Jag har velat sova sedan i måndags, och nu ska jag få göra det. I två dagar. (Men först megamatch OM - PSG oooof)

Saker har också börjat gå upp för mig. T.ex. att jag fått ett liv här nu. Och vänner som jag kommer sakna när jag lämnar Marseille. Vilket helt plötsligt börjar bli ganska snart. Och att Frankrike, den del där jag befunnit mig, är väldigt spännande och fin.

Jag har kommit på att de gånger jag satt och funderade och saker kändes rätt svåra, så var de på ett sätt rätt självklara och enkla. Som att jag krånglade till det. Kanske?

Igår fick jag komplimanger för mitt fina uttal. Fantastiskt. Jag HAR lärt mig något i alla fall.

Men hjärnan och hjärtat och magen snurrar runt något fruktansvärt. Jag känner att jag inte kan skriva eller tänka. Nästan inte känna heller. Som om någon slags chock trycker bort allt. Ska det kännas så här tomt? Det verkar helt absurt.

Jag finner mig själv stirrandes på ditt namn i listan. Kommer du säga något snart? Hej? Då faller jag igen.

Leker med storlek på text och låtsats att min blogg är en twitter, för orkar inte twitter längre.

Mais, tu me manques.

Tu me manques

Får fantastiskt brev på posten.

Världens bästa farfar.

Jag ska spara det för alltid.

THE XX

Musik

Jag vill sova

Det går nästan att förklara, men inte att rättfärdiga.

02.jpg

06.jpg

Max och hans kompis är höga i vardagsrummet.

Men det är jag som vill kräkas.

Hej Köpenhamn

Och hej då.

Jag är hemma hos Oskar. Utanför vardagsrumsfönstret, ca en halv mil bort, flyger ett plan in till Kastrup. Jag vill inte släppa blicken.

Istället vill jag gråta.

När kommer jag hem på riktigt igen?

Jag tror jag är ganska fucked up för tiden. Jag känner mig ganska lost, fortabt, förlorad, vilsen. Men inte ensam.

Jag är ingenstans till 100 procent. Eller jo, ensam hemma i Marseille, i min säng med de röda väggarna som min mur, och kylan utanför täcket som en påminnelse om världen utanför.

Jag sov i tio timmar och drömmarna handlade om hur allt föll ifrån, eftersom jag inte kunde hålla fast i något. Allt försvann. Slog tillbaka.

Allting snurrar fortare. Och allt höll på att falla isär. Och plötsligt i ett ögonblick tror jag mig veta, för att i nästa fundera på att ändra mig igen. Men jag tror faktiskt att jag vet den här gången.

Vissa saker håller man fast i.

Vissa saker håller fast i en.

Som fyrverkerier och stjärnor.

Som gnisslande fioler och violiner.

Som vatten som rinner, rullar fram.

Jag kan se platser, bakom ögonlocken. Som den där lilla bäcken i Svendborg som glider fram i dungen mellan Christians mammas hus och havet. Den är fylld med löv. Dungen. Jag har nog bara sett den när löven ligger på marken. Jag vill sparka löven. Runt. Dra in den friska luften.

Naturen fattas mig.

Frida var här. Det var så fint. Det var så skönt. Hon är så fin!

Jag har köpt min lilla bussbiljett från Marseille till flygplatsen.

Copenhague.

Och jag har inte så mycket att säga. Jag är nog för bakis. Vill ta en dusch men klarar inte av tanken på att komma ut ur duschen, där luften är kall.

Jag gav min cheeseburgare till en hemlös idag. Vad skulle jag med den till? Kylen fylld med bacon.

Och folk verkar börja gilla Sverigedemokraterna. Det känns så avlägset för mig, som väljer att åka till en plats med massor med olika människor. Det är ju det som är fantastiskt. Flera världar på en plats. Vad tråkigt det skulle vara annars..

Sen möter man folk med öden man inte förstår. Som Petter, svensk, ung man som väljer att bli främlingslegionär. Jeannet och jag förstår inte valet. Men om man förlorar sina rötter försöker man kanske finna nya? Precis som vi. Men vi krigar inte. Vi dricker bara pastis.

Livet rullar på här. Varje vecka som börjar har något nytt hänt. Saker har rört sig. Jag har rört mig. Även om jag ibland kan känna att jag sitter fast. Att jag får huvudvärk av att tänka, eller bara har det, utan att tänka.

Nu ska jag snart hem till Köpenhamn, en sväng. Fantastiskt! Orkar inte jobba måndag, tisdag...

Onsdag.

Onsdag har blivit hoppets dag för mig. Nära helgen, mer än halvvägs genom jobbveckan. Det finns nästan bara bra saker att säga om onsdag.

Det börjar bli kallare igen. Inte som i Danmark, och Sverige, där det snöar. Men ner mot 14-15 grader. Och ibland blåser det också.

Jag har fått tillbaka min huvudvärk. Och näsblod. Funderar på att sova nu, så kanske det går över.

Jag undrar hur jag blev så här. Konstig.

Jag vet inte vad jag vill göra i vår längre. Jag trodde att jag visste, men nu vet jag inte längre. Jag tror jag vill dela tiden med folk som betyder något för mig. Här i Marseille finns det inte så många sådana.

Tråkigt inlägg.