Jag kommer ihåg när jag var 16. Tillsammans med mina vänner hängde jag sommardagarna i ända på Skantzöbadet. Början av juli kom med några otroligt varma och fina sommardagar. Min hud glänste, brun och fin och jag spenderade 1/5 av tiden i poolen 1/5 av tiden på beachvolleybanan och 3/5 av tiden med att spana på Håkan.

Det var en lagom fin tonårscrush. Håkan var emellertid något äldre än en tonåring. Jag noterade att Håkan spanade på mig ibland också. Det kanske var mina blickar som brände hål i hans hud, eller så var det bara för att jag var så jävla cool. Jag intalade mig det sista. Fick tag på Håkans nummer, och började skicka sms.

Jag tror aldrig att Håkan svarade på något av mina sms. Kanske det första.. "Vem är det som undrar/skriver?"

Jag skrev vidare, trots att jag inte fick några svar. Jag ville att han skulle veta att jag gillade honom. Samtidigt som jag ville fånga honom i ett ögonblick då han kom underfund med att han gillade mig.

Men inga svar från Håkan.

Ibland funderar jag på om jag kanske också borde bli en sådan som inte svarar på sms?

Det var för längesedan. Han glömde sin vita t-shirt hos mig. Jag funderar på om han glömde den. Var det något med att den luktade illa? Fick han en av mina? Var den inte röd, den som han fick med sig?

Han ville hålla min hand. Vi åt æbleskiver, och jag funderade på hur saker känns.

Han gick den där morgonen. Och hans t-shirt blev för alltid kvar.

Jag kommer ihåg att jag lade undan den. Som om jag skulle ge den tillbaka vid ett tillfälle. Sen fann jag ett nytt användningsområde för den. Det är konstigt. För t-shirten som inte hade ett värde, som tillhörde en person som kröp innanför mig, men som jag nog aldrig helt förälskade mig i, ligger under min säng. Och man behåller så många saker, för de påminner en om folk, ögonblick och sus och pirr. Det var ju aldrig meningen att jag skulle ha något kvar som påminde mig om honom.

Den vita t-shirten är inte längre vit. Jag drog fram den en dag när mina stövlar skulle putsas. Så nu är den dränkt i fett och smuts.

Den blev inte kvar pga de minnen den höll. Den blev kvar för att jag den gången inte fann den värdefull.

Letar fram kvittot med de nerklottrade meningarna. Det som i ögonblicket var så hårt, och så äkta, känns hårdare i ljuset, och får inte sägas högt.

Borde städa. Borde alltid städa. Och borde också tvätta. Tvättstugan känns så avlägsen. Så långt bort. För långt bort.

Det regnar. Jag tog mig genom regnet till tomheten.

Gör packlista i huvudet. Inget kan fylla det här. Kan något fylla det här?

Och när får jag hänga upp mina tavlor igen.

Och det var precis det jag ville ha. Min kärlek. Min drog.

Dagarna blir långa när de börjar när man sover. När drömmarna följer en flera timmar fram. Och samma sorters drömmar, flera nätter i rad.

Från att ha drömt dem någon gång i veckan, till att vakna med dem varje morgon.

Jag funderar på att sova.

När jag var liten tänkte jag att man kunde mötas i drömvärlden. Att om jag drömde om Maria, så drömde Maria om mig. Maria var i drömmen i natt. Jag undrar om Maria ens kommer ihåg mig? Men det hade ju varit fint, för då kunde man träffa folk man aldrig annars ser. Eller inte ser längre.

Och sen är det tydligen Sex and the city vecka. WTF?! Och jag går till hårfärgsbutiken. Sarah Jessica Parker hänger på väggen. Kan man säga att man vill ha samma färg som hon har? Eller bara allt utom gult och grönt, tack. Och nu när jag tänker efter så vill jag inte ha rött, svart, lila, blått eller grått heller.

Men vad är det med SJP och SATC (öööf). Och måste man göra en film? Och varför kunde hon inte älska Aidan? Han var ju perfekt. Eller bara snygg på tv kanske. Bara en man som gjorde möbler och hade en hund och lagom stor mage.

Jag känner att allvaret i det här inlägget försvinner. Men det kanske egentligen är smartast.

Jag undrar var de där dikterna finns nu. Som jag skrev i gymnasiet.

And you my friend, back in town again

Så började den ena. Hur gick den sen?

Tiden står still.

I efterhand.

Eller faktiskt precis när det står klart.

Men det står klart i efterhand.

Var var jag?

Mitt nya jobb för mer sig både det ena och det andra. Ökad konsumtion av böcker, till följd av tågåkande och en och en annan tur nerför memory lane, tack vare RADIO SOFT.

Det är 1995 och jag har på mig någon söt klänning som jag lånat, och ur de enorma högtalarna (på den tiden) ljuder Celine Dions röst. Baby think twice! Jag håller hårt i mikrofonen som saknar sladd, och mist sin förmåga att föra ljud vidare för länge sen. Blundar och tänker på kärlek, och försöker, så bra som en tioåring nu kan, synkronisera mina läppar med Celines röst. Look back before you leave my life. En hand, ett finger i luften..

Jag ville så gärna vinna. Och jag ville så gärna ha Celines skiva. Eller band. Min kompis hade det. Och det var i hennes rum på kollo, som vi hade övat. Jag älskade den låten.

Dadada! Baby this is serious. Are you thinking about you or us.

Jag försöker komma ihåg om det verkligen var 1995. Tänk om det var 1996. När jag var tillsammans med Micke, och sen, sista kvällen dansade han med den där lilla söta, vad hon nu hette, och sen tog det slut och jag höll på att gråta ihjäl mig nere i hallen? Det var gråt med en massa slem i munnen, som smakade sött, och med stora salta tårar. Och de vuxna tröstade.

Så klart att riktiga bloggare har sin blogg som hem hemsida. Den sidan de alltid loggar på när deras dator startar. Eller så har det någon slags grej, något program som gör att de kopplas upp, direkt via något. Kanske word. Eller vad vet jag.

Vill du publicera det här?

Raderar

- Krisen är över!

Abbe är frisk.

Madicken är lycklig.

Something's up.

Skorna som jag köpte för mindre än en vecka sen är nu för små. Mina fötter får inte plats.

Jag har svällt upp. Jag noterade det först kring magen, när kjolen som annars har gott om plats i livet (senast för några dagar sen) satt lite stramt. Är det sjukdomen som får mig att svälla? Allergi? Eller en helt tredje orsak. Jag kan iaf utesluta några av de lite mer ovälkomna alternativen. Men det är fortfarande mystiskt, och rätt irriterande.

Något av det jobbigaste med att vara sjuk, är det kloakdjurs liknande tillstånd jag hamnar i. Konstanta toalettbesök, och ett litet lager av illamående runt min mage. Sen gör det ont också. I hela kroppen den här gången. Lustigt är symtomet, varma underarmar, fast man går i t-shirt. Det tror jag inte att jag märkt någon gång innan. Det är märkligt. Värmen blir som mest påtaglig när jag rör armarna, för då känns luften kall, utan att kyla.

Det är också irriterande det här med att ta febern. Jag tänker att jag borde investera i en sådan som man tar temperaturen i örat med. Som bara tar någon sekund. Jag vet aldrig när man kan ta ut den som man lägger under tungan. Och hur var det nu? + eller - 3 eller 2 grader..?

Googlar. Det finns termometrar som inte ens måste in någonstans för att ta temperaturen. Jag hade nog kunnat gett bort en och annan påse lördagsgodis mot att få tagit temperaturen med en panntermometer, istället för den där stora som skulle in i rumpan. Mmm.

Feber var det iaf, även om man inte lägger till några grader.

Och min bok är slut. Eller Emmas. Hanna Hellquist, Karlstad Zoologiska. Jag har börjat prata med mig själv i samband, eller som en effekt av, läsandet av den boken. Hon skriver väldigt enkelt, men så precist några gånger. Fin fin bok. Men vad ska jag nu läsa på morgontåget?

Och sen tänkte jag på det där med att göra saker för andra. Eller bli sur på andra. Och det där med att jag gärna vill svina till folk, när jag tycker de svinat mot mig. Saker som man inte förstår. Som ett argt avslut på ett facebook meddelande, som jag tycker var lite onödigt, och får mig inte riktigt att känna mig elak, bara ännu mer främmande. Annorlunda. Ute på kanten.

Jo. Jag bryr mig om dig och din lycka.

Det är konstigt när folk säger så. Det är konstigt att man måste bevisa saker. Hela tiden. Speciellt när man inte orkar. Speciellt när man har feber. Speciellt när man har något som inte kan vara något annat än en elak och vass pingisboll i halsen.

Saker är konstiga.

I'll take care of you,

If you ask me too

Tack för:

Mulatu Astetke

This is how my heart behaves

Out of sight

Out of mind

Barbie + Ken

Cindy + Ken

Cindy + Jokeren

Kanske är det vädret, 7 grader den 8e maj.

Jag hatar kaos. Att det är kaos i mitt rum, som speglar kaoset i mig. Jag hatar att äta. Jag hatar att inte äta. Jag hatar att gråta. Jag älskar, och hatar, att duscha bort mina tårar när jag gråter. Jag hatar att åka till saker, när jag vet att det som kommer efter dem, är något jag hatar. Jag hatar att säga ja, när jag egentligen vill säga nej. Jag hatar min telefon. Den är negativ. Jag hatar att vakna om morgonen, och allt känns normalt och tråkigt. Jag hatar Paris Orly.

Och humörsvängningar hatar jag också.

Tänk om man kunde skära bort den där delen av hjärnan som sitter ihop med hjärtat. Den där delen som får en att fatta beslut som endast grundar sig på minnen, känslor, förhoppningar och rädslor. Skulle det vara något kvar av min hjärna då?

Jag använder alldeles för mycket tid på att tänka på saker. Alldeles för mycket tid och energi. Jag hatar dig, Kastrups hemsida för att du finns. För att du är långsam, men mest för att du finns och gör det möjligt för mig att leta flyg. Jag börjar hata flyg.

Ibland vill jag skära bort hela delen. Eller hela den andra delen. Eller helt andra delar.

Man kan inte säga allt, för då uppfattas man som konstig.

Åh måndag. I maj.

Mår lite illa.