Jag vet att ingen annan gillar honom. Men Ed är fantastisk.

Lustre! Lustre! Lustre!

Pärlan

Ibland har jag det som att ditt huvud är vid mitt. Huden. Håret. Ögonen. Allra mest känns det uppe vid tinningen och ner mot örat.

Jag kommer ihåg när jag firade 300 inlägg. Eller jag kommer ihåg att jag uppmärksammade det, och jag har en känsla av att jag var i Frankrike när det hände. Eller inföll. Fall. Fallde? Ööhm.

Idag sörjer jag Pärlan. Jag tror hon blir stående där hon står. Hon tjuter och gnyr. Det är som en liten del av min själ finns i henne. Alla minnen. Som när Pärlan var klädd i rosor t.ex.

Öff. En del av livslusten är borta känns det som. Men så sitter det en man utanför netto. Som varken kan gå eller helt röra sig. Med en sunkis och ett sugrör på en slags bricka framför ansiktet.

Sluta gnälla

Le Petit Prince:

Je n'ai alors rien su comprendre! J'aurais dû la juger sur les actes et non sur les mots. Elle m'embaumait et m'éclairait. Je n'aurais jamais dû m'enfuir! J'aurais dû deviner sa tendresse derrière ses pauvres ruses. Les fleurs sont si contradictoires! Mais j'étais trop jeune pour savoir l'aimer.

Käraste blogg

Jag är numera aktiverad. Varför det måste hända mig förstår jag inte. Det händer ju ingen annan (nästan). Men så är det. Så har det ju varit andra gånger också. Otaliga gånger. Både dåliga, mindre bra och väldigt bra saker har hänt mig, som inte har hänt någon annan.

Bra saker händer också andra. Som att M har förlovat sig.

Och den där askan är borta för den här gången.

Aaah. Livet är så fint!

Citat med, liten, modifikation:

Inspirations:

Greatest records ever
OR

Loving boyfriends
Exhausted brain cells
Letting Go

Mumford & Sons, Loppen, 11 april 2010

Snön har slutat falla. Den kom i stora flagor, större än popcorn, som bomull, i mina ögon.

Min tanke om att åka på café och läsa bok, försvann. Istället gömde jag mig i mitt rum. Åt en knäckemacka och googlade vidare.

Jag har ett litet hål i armen. Det ska jag inte visa för dig, för då mår du illa.

Det har börjat göra ont att ge blod. Och jag måste ta djupa andetag, när de ska sticka in nålen. Tänka på andra saker. Titta åt ett annat håll. Stabilt blodvärde.

Jag tänker fortfarande på Mumford & Sons, och att det var bästa konserten hittills i år. Ett gungande golv, och fina Emma med. När saker är enkla. Och andra har den energin som man själv kanske saknade. När man inte kan stå still.

An Education var inte mer än en utbildning i tråkig film.

Scener ur Fucking Åmål och Skönheten och Odjuret spelas upp i mitt huvud. Jag vill knarka! och Om du inte hade varit så besvärlig! studsar ljudlöst mellan mina öron.

Nu regnar det. Betyder det att den där askan kommer ner? Ska man stanna inne då? Jag vet inte.

Hade planer på att springa, men min lilla tur är så apans tråkig så det finns inte. Men nu när jag ser regnet lockar det. Det finns få saker som är så fantastiska som att springa i regn. Det känns som det kunde matcha mitt humör också, som rör sig mellan att vara totalt uppgiven till förbannad.

Jag tänker på att se An Education. Relationsfilmer, som berättar hur andra en gång kanske hade det. Och som man kan spegla sig i, skrämmas av, eller längta till.

Jag tänker också på rader ur texter. Som Is he dark enough, to see your light.

Som att grått ser vitt ut bredvid svart, men inte bredvid vitt.

Men mest surar jag över att jag inte får läsa den kursen jag vill och från nästa vecka ska tråka runt på någon annan hemsk kurs. Usch.

We won't run

Encore une fois

When were you, under me?

When were I, over you?

Det här med barn, alltså.

Två sorters genuppsättningar, sammansatt till en superuppsättning. Eller?

Och så lever man vidare, får äver... (???)

På tal om text.

Jag tänker Dizzee Rascal.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind

Kan man inte själv få bestämma vad man ska drömma? Eller i alla fall vad man inte ska drömma om?

Förstår inte helt..

Solen är borta nu, igen. I morgon ska jag lämna smallville för fina Stockholm. Och i natt drömde jag om en resa till Marseille och ett hus som åkte ner för en slags backe eller mindre berg. De hade gardinerna på utsidan av fönstret, så när vi gömde oss för de som jagade oss var jag tvungen att öppna fönstret för att dra för gardinen, så de inte skulle kunna se in. Tänkte inte riktigt på att eftersom gardinen satt på utsidan kunde de ju bara dra upp den igen...

Nu kan jag inte sova igen. Och börjar få ont i huvudet.

Om jag kunde sjunga och spela, skulle jag säga det här, så här:

Hi-Low

Tid till tankar, och eftertanke.

Jag rotar i historien, för att fylla mig själv med "sanningar".

Ibland är det två som talar på samma gång:

- Vad vill du?

(- Gå hem. Nu. Jag vill gå nu.)

- Vet inte, se en film kanske?

Påsk.

Ibland tar jag tag i min mage, mina inre organ och vrider om dem. Vägen ner till dem är genom ögonen, vidare till hjärnan, och så rätt ner, genom halsen för att sedan med ett hårt och stadigt grepp vrida om.

Det finns saker som triggar mer än andra. Fula saker triggar aldrig.

Det har för mig alltid verkat lättare att tycka illa om än att tycka om. Jag vet inte helt varför. Men det hör så klart ihop med varför jag väljer att låta ögon och hjärna koka ihop något som resten av min kropp sen ska få känna av. Det finns en trygghet i nederlaget. Att utsätta sig för något starkare och bättre än sig själv. Kanske?

Men samtidigt så känner jag mig bäst. Vet att jag förtjänar det bästa. Svek, lögner och tvetydighet står jag över. Och när jag en gång till får höra att jag inte får veta, för då skulle jag nog ta det fel, blir jag arg.