En uppgivenhet smyger sig på. Jag är trött på att packa upp och ner mitt liv med jämna mellanrum. En rotlöshet värker i kroppen. Vill ha en egen lägenhet, med mina egna saker, med mina egna drömmar och mina egna projekt.

Vill samla på porslin och slipa lister och måla om. Vill hitta perfekt grönblått havskakel till köket och fina ljus till badrummet. Vill köpa ramar, sätta upp bilder och bjuda hem och dansa runt.

Vill inte få ont i magen över alla saker som jag släpar runt, som jag aldrig packar upp för det finns redan. I minst ett extra exemplar.

Fyller fem kartonger med kläder. Fyra med porslin och kastruller. Tre med böcker. En med skor. Lampor, tavlor, pall och säng. Stereo. CD skivor. Gamla brevpapper. Gamla brev.

Och de där förbannade klistermärkena som jag en gång samlade på och nu tänker att något litet barn kanske vill ha. Vilket barn då? Är klistermärken så jäkla kul egentligen?

Glas, brödrost och våffeljärn och en kartong är full. Kartonger borde vara stora, och självsvävande. Och så kunde man trycka på en knapp och så kom de dit dem skulle. Och i total Mary Poppins style flög allt in på sin plats, kopparna i skåpet, kläderna på galgen.

Kommer du ihåg skratten, eller hur din mage vände sig. Dig? Det var mer än grädde. Det var allt som hade varit, det du kunde se. Det du fruktat. Och kanske, nog kansket, var det bara Du.

Små spår. På nätet.

Du följer efter oss, fastän du kanske inte förstår det. Eller är det vi som följer efter dig? Det undermedvetna som fångar oss i sömnen.

Långsamt långsamt, åh så långsamt

så vann vi våra nätter tillbaks

Och hur funkar det med Inception?

Livet går i repris framför mina ögon när jag går igenom allt det jag packade ner för ett år sedan. Allt det som var viktigt och aktuellt. Jag slänger mer än hälften. Det är inte alls aktuellt längre. Inte lika viktigt längre. En hög med papper växer sig stor på golvet. Ett brev hamnar i min låda med minnen.

Kanske skulle fylla alla de små kartongerna i kväll innan jag går och lägger mig. Tömma det här rummet, på mig.

Det här är bara charader.

Alltid på väg vidare, någon annanstans.

Snälla världen. Bli inte tom och tråkig.

Jag släpper allt. Försvinner. Vidare, vidare.

Nästa kick. Nästa drag.

Jag är en sådan som aldrig blir nöjd. Jag vill ju alltid ha mer. Visst är det så. Jag vill inte hålla fast. Eller bygga något på samma plats. Jag vill vidare, vidare.

Jag har ett spel jag spelat. När jag inte orkade hålla kvar. När det blev vått och kallt och hårt. När vintern byggde sig i mig. Och jag slog den bort. Med sol och sommar, och dans på ängar. Tog drömmar om att leva. Och bygga eget. Blev ung och gammal. Vis och stark.

Men man kan inte bygga drömmar i andras luftslott. Det är där allt alltid faller.

Det här är bara charader.

Jag vill faktiskt bo i ett hus någonstans.

445

Den här veckan ska jag baka kanelbullar. Det fanns en tid då jag bakade det, om inte varje vecka, så i alla fall varje månad, minst en gång.

Kollar upp det här med kanelbullens dag, som i år firar 11 år. Kanelbullen har firats varje år sedan 1999, och firardagen är 4e oktober. Det är ju nästan ett sammanträffande!

Jag älskar tåget till Jylland. Mest när det susar förbi mig på perrongen, när den fysiska kraften trycker bort mig, och den psykiska drar i mig.

Jag älskar att se flygplanen korsa himlen. Hur världen krymper, och växer i ett enda ögonkast.

Jag brukade springa. 13 kilometer i det fysiska. Hundra tusen på insidan.

Jag ville ha rätt för att det var det enda jag hade. Trodde jag. Min intelligens, min kunskap, mina erfarenheter. De var inte så mycket värda när det väl kom till kritan.

Det var fel. Det jag sa. Allt jag sa. Och jag försökte ju bara passa in. Vara en del av något, utanför min egen lilla värld och kropp.

Så jag skulle vara tyst. Och jag tog det där flyget, och det där tåget. Långt bort.

Jag försöker få saker att passa ihop. Försöker få en liten del. Får inte bli besviken. Inte säga till. Inte tjata. Inte. Inte. Inte.

Jag vet att det är dags igen.

Hvis du fortsat indbetaler til ATP Livslang Pension, indtil

du fylder 67 år, og dine indbetalinger stiger i takt med

inflationen, kan du forvente en årlig udbetaling på *1.723 kr.

Hmm...

Please don't brake me from this spell

I found a little heaven in this world of hell

Haywired

Ska hitta en bok. Ska hitta ett kaffe. Ska dricka kaffe. Ska läsa bok.

Jag ogillar tomheten. Fyller den med. Bok och kaffe.

För fan.

Det är oundvikligt. Tiden rör sig. Framåt. Solen går upp, och den går ner. Sommarens dagar känns i ögonblicket nästan räknade. Ibland infinner sig en kall melankoli i mitt bröst. Jag gillar inte hösten. Eller rättare sagt, så känner jag mig inte redo. Inte färdig med sommaren.

Jag har börjat jobba igen. Går upp innan jag ens har vaknat och åker tåg.

Vi ska flytta. Jag ska börja packa.

Konsert.

Dop.

Fest.

Kräftskiva.

Kräkas i toaletten. Känns som jag har blivit 17 igen. Melankolin passar också in där.

Minns en natt när allt föll samman. När jag föll samman. Skrek. Slet. Slog.

Saker hamnar på avstånd.

Jag håller två dagars paus från mardrömmar.

Ibland när jag går och lägger mig undrar jag om jag ska drömma mardrömmar.

Les couchemares.

Solen går upp. Ner. Upp.