Nothing changes.
Everyting gets worse.

Förra veckan råkade jag ändra på min blogg så den såg skit ut. Så fanns det en fin knapp som hette ångra, och så tryckte jag på den.

Det kan man inte göra med en massa andra saker.

Jag lider av något. Det måste jag göra, när jag inte kan sova om natten, och har en mobil smärta som infinner sig på utvald del i mitt ansikte och förflyttar sig efter några dagars uppehåll på specifik plats. Just nu, ont i höger ögonlock och kraftigt försämrad syn. Jag funderar på om jag kanske håller på att få en vagel, jag har nämligen aldrig haft en, så vet inte hur de känns, eller ser ut innan de utvecklas till just vaglar. Eller så är det bara morbi ignota, som ju är diagnosen på min bedövade kind. Har jag berättat om den?

Annars bjuder framtiden på hemfärd. Jag känner mig alltid ensam hemma. Vilket låter konstigt, och kanske överdrivet, men det är ingen lögn.

När min mamma berättade att vi skulle flytta från Västerås till Hallstahammar, grät jag i flera dagar. Jag kunde inte sluta gråta. Jag hulkade, och hade sånt där varmt slem i munnen, som bildades till bubblor när jag pratade. Jag grät och grät och grät. Till slut fick min mamma, vad man brukar säga nog, hon kom upp på mitt rum och skällde ut mig. Hennes ögon var fyllda av ilska. Jag kände mig oförstådd. Det gjorde så ont i min lilla tolvåriga kropp, hela den värld jag kände och älskade, skulle bytas ut, rivas väck, och jag kunde inte hålla fast i den.

Jag har nu använt två timmar på att försöka somna. Det har blivit en vana, att jag ca 1-2 gånger i veckan numera inte kan somna. Det spelar ingen roll vad jag tänker på, om jag inte tänker, eller om jag räknar får. Jag somnar inte. Jag räknar med att somna om ca 30 minuter. Det är normalt. Då får jag fem och en halv timmes sömn. Förlåt. Mardröm. Jag drömmer, med få undantag, mardrömmar de nätter jag inte kan somna. Idiotiska drömmar som antingen innehåller:

A. Att jag ska välja mellan två män

B. Att jag ska väljas bort av en man

Inget slutar lyckligt.

Det är så svårt att skriva också, för jag vet att du kommer fråga. Det är så svårt att säga saker i verkligheten, för du tar dem alltid som en kritik eller som att jag ber om något. Jag funderar varför det är negativt att be om saker, om man behöver dem? Och vad det är som gör att det blir kritik? Är det jag eller du? Du säger att jag måste säga vad det är jag vill. Och sen när idag jag gjorde det handlade det om ett val: Om jag stannar nu, ses vi inte i morgon. Tick tack. Dina två timmar har gått. Jag skulle aldrig säga det till dig när du var ledsen.

Men så vet jag inte vad som rör sig i ditt huvud. Du kanske redan har dragit 20 timmar över, från den tid du hade till annat, och lagt dem på mig?

Velkommen til telefonsvareren

Jag minns hundra samtal som jag haft med den stämman. Den monolog hon förde, och den dialog jag sedan hade inuti i mitt huvud. Fortfarande idag får jag ont, även om det är Lisas telefonsvarare som går igång, och det enda jag ska fråga om är något ganska opersonligt och banalt.

En gång när hon svarade, telefonsvarardamen, kastade jag min telefon in i väggen så den gick sönder. Den gick att sätta ihop igen, alla bitarna var tillbaka på plats, men den hade slutat att fungera..

Symboliken i händelsen, känns mer idag än då. Då tänkte jag ju inte över det, mer än att det var ännu en händelse, ännu något som kunde läggas till i högen med saker som bara gick fel fel fel. Idag kan jag se hur jag fungerar, och hur jag målat in mig i ett hörn. Hur jag vänt på saker, och kommit fram till att jag måste vara stark, och aldrig be om hjälp, att tiga tills det svider.

Jag släpper allt för dig. Men skulle aldrig be om detsamma. Högt. Men i tystnad, hela tiden.

Och den där telefonen, eller mest hon som gick sönder för hon trodde att hon inte gick att lagas, finns fortfarande här.