Idag kom jag och tänka på Benny. Fast det är fel att säga så, för jag har tänkt massor på honom de senaste dagarna. Jag funderade på mina minnen med honom. Jag kommer ihåg att han alltid var snäll. Det är många som har sårat mig och svikit mig, men han gjorde aldrig det. Svek jag honom? Jag kommer ihåg när han skjutsade mig hem på sin moppe och han sa att han kom upp i 60 (om jag minns rätt). Jag var inte så imponerad av det. En natt sov han och Dennis över hos mig. Men vi sov inte i samma rum. De sov i mitt rum och jag sov nog i Maries rum. Han brukade knyta sina nävar, och han hade ärr på sina händer, och snusade massor. Då.

Det sista vi pratade om var hans lägenhet. Hans bil. Hans, hund? Det var längesen. I alla fall ett år sedan.

Minnen suddas ut.

Och av någon anledning så saknar jag honom. Det känns inte rätt. Ingen förtjänar det som hände honom. Hände... Det låter så fel.

Det här har blivit en filosoferande och självrannsakande kväll. Jag lyssnar på SoKo och tänker att jag kanske blev så här för jag orkar inte såras mer. Kanske var det samma för J. Eller var det bara för att han kunde? Jag kan inte riktigt, isf skulle jag väl inte sitta här nu?

Men det kanske är så. Annars skulle jag väl inte lyssna på "I'll kill her" på repeat. Känner mig konstig. Jag har varit dum tror jag. Eller det har jag nog. Nu regnar det igen. J (nu blir det konstigt, för det är J nr 1, fast som på sista tiden inte varit J längre. Men J, han som jag dejtade, så det blir JD från och med nu (borde skaffa ett vettigt system)). Iaf. Jag var nog dum mot JD, jag kunde varit ärlig. Sagt att jag inte orkade eller nåt. Det hade kanske varit mer ärligt. Istället var jag dum. Så här i efterhand, så var jag riktigt dum. Det dumma med det det dumma var att jag inte kan få det ogjort. Jag kan nog inte få göra det igen. Och jag vill göra det igen. För första gången på länge kändes det som jag fick leva litegrann. Blev det snurrigt nu? Många olika dumgrejer.

Dum 1. Var elak mot JD (ignorerade ett sms, så egentligen så var det inte så dumt. Men sen hörde jag ju aldrig av mig mer (aldrig, hmm...), men det gjorde ju inte han heller).

Dum 2. Hade sex med J för att jag kunde och för att han inte var JD. (Det var ju halvt om halvt dumt mot JD på ett sätt också, fast ja...

Dum 3. Hade sex med J för att jag kunde. Borde kanske inte ha haft det, med tanke på all mängd alkohol.

Dum 4. Analyserar detta tre veckor efter att det hänt. Oh my. Jag är ju fuckad.

Funderar på att radera det som står där. För det är onödigt avslöjande om hur min hjärna fungerar, och knäpp jag är i dessa dagar. Det dummaste är att analysen inte är helt klar.

Jag hatar min nya gröna tröja som jag har på jobbet. Nej, det var för starkt.

Jag hade hoppats att J skulle kunna lära mig om livet, trodde jag. Eller lära mig hur man lever ett singelliv och hur man lever som om varje dag var den sista. Men J verkar trött och jag börjar bli rastlös. Han föreslog spara pengar och sticka ut och resa. När ska jag hinna med det? Visst är det konstigt. Varenda cell i min kropp skriker efter att få leva, och jag kan liksom inte ta det där stora steget. Kanske för att jag vet att jag inte skulle komma tillbaka då. Jag har blivit en person som inte kan stanna på ett och samma ställe utan att bli uttråkad. Så därför sätter jag mitt hopp till J. För jag tror att han skulle kunna göra galna saker. Eller så har han tröttnat på det. Det lät som det i några av hans meningar. Jag antar att om man vill att saker ska hända måste man få dem att hända. Men jag tycker om att hålla någon i handen när jag hoppar. Undrar om jag kommit till en avgörande punkt i mitt liv?

Jag kommer få svårt att sova i natt. För jag vill inte göra det.

Jag undrar om det kanske var så du kände hela tiden? För jag känner för att slåss och sparkas.

Jag är sjukligt uttråkad. Inte sjukt uttråkad som annars. Utan faktiskt sjukligt uttråkad. Jag behöver botas, och det snabbt. Jag känner på mig att det kan gå åt helvete närsomhelst. Vad gör folk som känner som jag? De gör säkert bort sig. Och på olika sätt. Jag antar att många tar droger. Dricker sig aspackade. Blir promiskuösa eller vad det nu må vara. Jag är alltså på väg mot detta. Och inte sakta men säkert, utan i en rasande fart.

Konstant uttråkad. Konstant. Det är inte mycket som gläder mig just nu. Antar att jag borde stanna hemma och tråka ut mig, för att sen kanske bli normal av det. (Borde det inte funka). Men jag har precis lovat bort mig. Men nu när jag tänker på det, så kanske film och popcornsvulla vore rätt smart att göra. Kanske.

För ger jag mig ut får jag upp mina förväntningar och jag vill inte det. Hellre förvänta inget och få inget än att förvänta sig massor och få inget. Det är ju liksom crap.

De visar Remember the Titans. Jag tror det var efter att jag såg den filmen som jag insåg hur läckra killar faktiskt kan vara. Kanske borde se den igen, för att bli påmind liksom. De finns därute! (Och jag skulle alltså sitta kvar här inne...?)

Jag har funderat på det här med att gå själv till en bar och börja prata med främmande människor och sen kanske gå hem med främmande människor. Hur funkar det? Funkar det? Ska man prova det liksom? Eller är det farligt när man är sjukligt uttråkad kanske? Det är det antagligen...

Om man åkte till Kos eller nåt skulle det vara okej att bota sin sjukliga uttråkhet med en massa sex. Gör man det hemma är man promiskuös, (inte bra med andra ord).

Sen gäller det att vara smart och välja rätt. Inte två från samma jobb om man vill fortsätta betraktas som söt och oskyldig. Och man ska heller inte ta killar som kanske kan bli kär i en eller har en flickvän. Regler värda att reflektera över antar jag. Kanske tom leva efter.

SJUKLIGT UTTRÅKAD.

Det är hemskt.

Väntar på att telefonen ska ringa och någon ska säga: NU ska vi göra värsta coola grejen och DU ska med! NU!

NUNUNUNUNUNUNUUUUU!

Den är knäpptyst.

Oj! Sjukt! Den pep!

(WTF)

Och what the fuck igen.

Here it goes again...

Den där baridén kanske inte var så dum ändå...

Eller de där popcornen.

Skulle kunna sitta med kompisgänget och beklaga mig över hur jävla uttråkad jag är, eller så kan jag stanna hemma. Eller så kan jag göra tusen andra saker som jag aldrig kommer att göra. För jag är uttråkad, och även helt inkapabel till att göra något själv. Mer än att poppa popcorn då...

Fuck fuck.

Borde gå ut och dansa... Ikväll... Hmm... Damien Rice spelar på Vega. Kan man hitta något värre att göra för en sjukligt uttråkad? Om denna sjukligt uttråkad vill ha något som går fort och hårt. NU VET JAG! Borde hyra en bil och köra fram och tillbaka till Helsingör eller något... Fort, fort, fort!

Oh my... Det kommer gå åt helvete närsomhelst.

Jag har inga bilder av dig. Inga riktiga. Eller jo, ett eller annat klassfoto, men inga som jag tagit själv. Mitt huvud har en hel del bilder av dig. Jag tror du hjälpte mig att bli starkare. Det känns som det idag. Du gav mig ett självförtroende. Det känns konstigt att du inte är här. Eller det är du nog, eller.. Det är du. Det känns bara så himla jävla, jagvetintevad. För jag har inga ord för det. Det känns som om jag har förlorat vännen som jag en gång hade och som jag en dag skulle få, men som jag inte hade just nu. Det låter så dumt, och om det gör ont i mig, så gör det så mycket ondare i så många andra.

Jag funderar på att komma hem. Men vi hade inte pratat på lång tid. Men sen tänker jag, att om det var jag som var du och du som var jag, så hade du kommit. Det handlar inte bara om vänskap eller kärlek, just nu, eller då eller sen. Det handlar kanske inte om något egentligen. Bara det att livet är så ont ibland. Och du är inte här (där) längre.

Du rörde vid mig.

Det är konstigt hur snabbt saker kan svänga egentligen. Förra veckan var jag glad och trivdes rätt bra på mitt jobb. Idag är jag inte alls glad och vill verkligen bort därifrån. Jag får skylla mig själv antar jag. Fast det är jobbigt när allt som är jobbigt i ens liv är ens eget fel.

Iaf. Jag hade sex med J. Och J ordnade jobb åt sin flickvän S på samma jobb där jag och J jobbar. Härligt! Jättekul! Verkligen... Symptom som jag fått av det är konstant illamående, oförmåga att äta ordentligt (jag mår ju konstant illa) och sen är J jättestiff och tråkig och har slutat skämta totalt. Så mina dagar på jobbet är fyllda av kräk och uttråkningskänslor.

Maiken tipsade mig om att söka jobb på Samsø Samsø och det SKA jag göra. Jag är ju väldigt mcycket mer kompetent till att sälja kläder än tv-apparater. Dessutom älskar jag kläder och bryr mig inte ett piss om tv, faktiskt.

Sen skulle jag inte behöva sitta bredvid J och S på lunchen, eller på morgonmötet eller vad fan det nu är.

Jag är överdrivet arg nu känner jag.

Jag tycker J är ett svin egentligen, eller att han betett sig som ett. Inte mot mig då, för där finns det inte riktigt några regler, eftersom jag inte vill ha honom (nu börjar han skriva på msn, fuck fuck (återkommer med analys längre ner)). Men tänkte att vi kunde ju vara kompisar, för han är rätt rolig och har en del livsfilosofier som är intressanta. Men nu har han ju blivit märklig, och tråkig.

Och som sagt, nu skriver han på msn. Och ja, jag bör nog byta jobb. Printa cv, foto och personligt brev och försöka charma dem på Samsø. Sen bli av med samvetet och säga upp sig? Uuurk.

(Jag kanske överdriver?)

Han frågade om han hade lämnat mig. Nej, det hade han inte. Han hade bara gått i förväg. På en cykel uppför Istedgade, känner jag paniken komma. Tänk om han har lämnat mig? Vad gör jag då? Då är jag ensam igen. Jag stannar och vänder mig om, och där kommer han. Han har inte lämnat mig. Genom whiskey- och ölluktande läppar säger jag att han inte får lämna mig. Att det är min största rädsla. Ensam är stark är det jag utstrålar. Och där på gatan, mitt i måndagsnatten, så blottar jag mig själv för en person som jag tror jag kan lita på, som en vän, men aldrig som något mer än det. Och det är väl så jag vill ha det. Fast jag önskar att jag var starkare.

Jan frågar om jag inte tror på mig själv. Hur ska jag kunna tro på mig själv när ingen annan tycks ha anledning att göra det? Men nu ska jag ändra på det. Jag ska tro på mig själv. Även när det gäller arkitekturen.

Det här har varit ett av de bästa åren, men också det sämsta. Jag fann mig själv tror jag, men samtidigt så ignorerade jag allt det hemska, och onda, och det sitter nu på a1 plancher i min portfolio. Jag vill bränna den.

Jag sa att jag inte ville vara ensam. Han lät mig sova i rummet intill. Och jag insåg ännu mer att jag inte vill ha honom.

Jag är nog helt fucked up.

Whiskeyn och ölen hjälpte till. Jag gick tillbaka till att vara egoist. Det är så man klarar sig i livet, eller hur? Ensam är stark.

Om jag inte blir arkitekt så dör jag. Kanske. Och blir jag det kommer jag aldrig bli något annat. Kanske.

21 år och fucked up.

Klarar inte av att äta längre. Jag vet inte varför. Men mat gör mig illamående. Inte för att jag tänker att jag blir tjock av att äta den, utan jag bara tänker att jag inte vill ha den. Inte behöver den.

Fucked up, mmm.

Nu ska jag ut i världen igen.

Man tror att bara för att man når till ett visst stadie, det kan vara vadsomhelst, så kommer ens dröm faktiskt kunna gå i uppfyllelse. Men livet är inte alltid så som man vill att det ska vara och man själv kan inte alltid göra det man önskar att göra, för man är inte bra nog.

Det känns som jag hela mitt liv har kämpat för att bli bra, och klara mig. För jag får inte misslyckas, för då kommer du tycka att jag är misslyckad. Och om du tycker att jag är misslyckad har jag förlorat, och vad finns det kvar då?

Att växa upp och känna att man aldrig riktigt passat in, och känna att man inte varit så älskad som man faktiskt borde få varit, för det borde alla få, är inte det lättaste. Jag vet att jag många gånger tänkte på hur det skulle vara att bli räddad, att bli saknad, att gå rakt ut i vägen utan att se sig om, och bara träffas av något som på något sätt skulle kunna göra lika ont på utsidan som det gjorde på insidan. Jag var nog väldigt deprimerad vissa stunder. Men det gick över.

Tills idag. Som en sjukdom kom det tillbaka. För det är väl det det är. Jag hoppas att det bara varar några timmar, för det gör ont. Om jag inte klarar mig. Då har jag ju förlorat. Precis det jag inte får göra. Det är det enda jag inte får göra. Jag får inte misslyckas, aldrig någonsin. För då kommer du verkligen inte vilja ha mig. Till skillnad från nu när du bara skiter i mig.

Jag undrar vad jag gör, om det enda jag alltid velat bli blir det enda jag inte kan bli. Jag har några alternativ. Jag skulle kunna bli stridspilot, bara för att jag inte borde vara rädd att förlora något. Min familj och vänner förstås, skulle förlora mig. Men jag skulle få flyga och det är en annan dröm jag alltid haft, så det är ju inte fy skam. Och är man duktig pilot kan man bli astronaut och det är en annan av mina drömmar.

Får jag veta på tisdag att jag inte klarar mig så anmäler jag mig till någon frivillig organisation. Om jag inte kan göra något för mig, får jag göra något för någon annan. Och just nu, när jag sitter här, med hans ord färska i mitt minne, så känns det tröstande att veta, att om det går dåligt för mig kommer jag ändå att kunna hjälpa någon annan. Det är väl inte ett misslyckande?

Det kallas sommarlov, fast det känns inte som det. För jag tror det är roligare att vara i skolan än att jobba på ElG faktiskt. Men det får vi ju se. Nästa vecka jobbar jag rätt mycket och har ungefär samma tider som J. Det är inte så bra egentligen. Jag vet att jag kan få bättre, men det är lagom lättillgängligt på ngt sätt. Dagarna på jobbet brukar bli rätt sega så det är rätt trevligt att flörta med någon. Det vi säger är inte så flörtigt, men det är väl hur man säger det antar jag. Men jag vet att det är skitdumt. På hundra olika sätt. Men sen tänker jag, varför inte. Men jag vet att jag borde vara smart men det är lätt att vara dum. Om allt går åt helvete sen kommer jag vara så arg på mig själv för jag vet precis hur dumt det kan bli. Jag tror att mitt småflörtande med J kommer för att jag inte vill ha någon och han kan jag inte få. Iaf inte helt, och det är bra. Det är "säkert" liksom. Skulle jag göra samma sak med I skulle han kanske bli förälskad (låter som jag tror att jag är värsta laekker) och då blir allt helt plötsligt komplicerat.

Måste köpa nya högtalare också. Hur fan jag ska lyckas med det med minus på kontot och två veckor kvar till lön (som kommer vara på knappa 3000 (jag har en hyra på 2600)) vet jag inte. Kommer bli asmal nästa månad. Det är ju alltid något. Måste låna pengar av ngn. Med en kommande tandläkarräkning på ca 2000 kronor också. Var tog alla pengar vägen?

Och min sårskorpa på armbågen, efter måndagens cykelbravader, gör ont och ser äcklig ut. Som ett äckligt, brunt födelsemärke, stort som ett tumavtryck. Det förstör alla mina hångelplaner, vem vill hångla med det liksom? Eller inte MED DET, men med någon som HAR det.

Borde göra mig iordning men bajsvädret gör att jag inte vill åka än. Orkar inte åka än. Hela vägen till Svanemöllen. Aplångt. Varför ska Rasmus bo så långt bort? Ska bli spännande att se hans flickvän dock. De verkar ju inte ha det så bra. Sen borde jag kanske ordna en present också... Jag kan köpa den för mina -1042 på kontot...

Det sura är att i slutet på juli kommer jag få massor med pengar. Och även i slutet på augusti. Jag är sämst på att hålla kolla på pengar........... Dumma H&M....

Jag är supertrött. Varit tre långa dagar här på slutet, men nu är den klar. Portfolion. 1 år bedömmelsen, here I come.

Skittrött är kanske ordet.

Färdig är den och det är jag också.

Alltså, jag fattar inte. Antingen är killarna på mitt jobb väldigt ovana med att tjejer pratar med dem eller så är jag sjukt rolig och läcker. Ja... Måste vara sista där. Men helt ärligt. P skriver en massa helaaa tiden och frågar om jag vill hitta på saker. Jag tycker inte P är så spännande så jag tackar nej. Jag vill nog inte hitta på ngt som vän heller, för jag är rädd att han är intresserad. Sen är det M (hur gör jag nu, ska han bli M3? Nej, han är M från jobbet). M är enligt J (kommer dit) intresserad. Och nu så här i retroperspektiv så kan det nog stämma. Men jag vet inte. Han har frågat om jag vill gå på bio och grejer. Jag trodde det skulle vara en kompisgrej. Vad fan hände med det liksom? Marco påstår att han (Marco) är tänd på alla sina tjejkompisar... Vilken kille alltså. Iaf. Kan man inte bara vara vänner? Och sen har vi I, som är rolig och så. Han jobbar inte på ElG. längre, men han hänger med folk därifrån, så han är en i gänget s.a.s (hitta på egna förkortningar = nöje). Han vill också hitta på ngt och jag var nästan helt säker på att det skulle bli en kompisgrej, sen sa folket i klassen att det var mer.. Men nu har jag löst det, tror jag. Vill inte att I ska få några förhoppningar, jag gillar att vara singel. Och jag tänkte fortsätta vara det. Därför tyckte jag att bara sex med J (inte samma J som innan) var det bästa jag gjort på länge. Inte så komplicerat, och ingen som undrar om man ska bli tillsammans efteråt. Men det krånglar ju till det. Det känns som att när tre killar är ute efter en och man har haft sex med en fjärde är man bara ett steg från att bli jobbets lilla slyna. Det är jag ju inte! Jag är bara ställets enda tjej (Malene räknas inte, hon är taken). Men hur ska jag lösa detta? Jag tänker fortsätta att spela dum... Det borde funka. Men jag undrar om de vet om att de stöter på samma tjej. Uuuuh...

Fucking varmt ute. Jag svettas ihjäl, men det är trevligt. När det är varmt.

Sista kritiken avklarad. Jag skulle vilja skriva ner hur mycket jag slet, hur lite jag sov och hur bra det känns. Men jag har ingen ork pga värmen. I mitt rum är det säkert 35 grader just nu. Jag har sydläge...

Och sen blev livet lite mer komplicerat igen. Tror jag.

Måndag natt, eller tisdag borde det vara. Natten till tisdag säger man nog. Iaf, det är det det är nu. Och jag är ett vrak. På alla sätt och vis. Moffat godis och kakor hela kvällen. Mentalt har jag gått upp tio kilo, fysiskt är det nog "bara" fem. Emotionellt är jag ett vrak för jag tror inte jag kommer klara det här. Jag vägrar inse att jag är dålig på det jag gör för jag har fått för mig att det är det jag vill göra. Men kanske är det inte så? I London kändes det RÄTT nu känns det rätt men jag känns jävligt fel. Ångest? Ja. Jag hoppas att det är Martin som är hård och att det kommer komma något bra ur det. Men jag är rädd att det är jag som är dum på något sätt. Det är som jag inte kan tänka. Jag kan inte känna hur det är att vara i rummen. Jag känner mig tom. Jag kanske måste filosofera på det mer, men jag har ju ingen tid. Funderar på att satsa på design istället...

Sen har jag värsta grejen att berätta! Men jag kan inte säga något. Inte för att det är hemligt eller så, eller litegrann, men inte för er. Men jag kan inte komma mig för. Jag har suttit bredvid Emma i två dagar nu utan att få ur mig ett ord. Men jag vill nästan skrika ut det. Varför vet jag inte. Tror det handlar om bekräftelse.

Sen har jag dumpat Jonas också. Det bara hände. När han skrev och jag inte svarade. Orkar liksom inte tänka på honom nu. Jag har en miljon andra saker att tänka på, och de flesta av dem handlar ju om skolan som är viktig. Att försöka bli kär (det ska man ju inte behöva) är inte viktigt. Och jag vill nog inte träffa honom. Jag har fått panik och suget efter att träffa en massa andra människor istället har liksom bara ökat för var dag. Som om jag måste bevisa för mig själv att jag inte är en sån som bara hänger med en. I alla fall inte just nu. Jag vet inte om jag är så eller om det är ett psykologiskt påhitt. Men jag känner verkligen att jag inte vill vara tillsammans med någon. Tanken gör mig illa till mods.

Borde sova nu. Ska upp om... Fem timmar. Det är ju lång tid! Shit. Skulle kunna ställa klockan på sex och bara ta 4½... Det är lagom tror jag. Fast jag ska få sova till halv sju.

Idag var jag hos tandläkaren..... Jag låter det bara stå så. Det var inte kul. Jag ska tillbaka om tre veckor och sen kommer räkningen. FÖRST skulle det kosta 2500 dkk vilket blir ca 3125 sek. För er som tycker det är lite kan jag berätta att det är det INTE. Det är en månadshyra för många. Man får en riktigt decent cykel för de pengarna. Eller en halvnajs solresa. Eller varför inte en hög med najsiga kläder. T.ex. ett par nya jeans och en tröja på Pede og Stoffer. Man får en hel del. Eller så får man lagat tre hål (varav två små) med bedövning och plastfyllning (jag tackade nej till amalgam).

Det jag vill berätta om är att det var på engelska. Men jag kan inte säga något.

Söndag. Tredje juni. Dags att bli superstressad, fem dagar kvar till sista kritiken. Gaaaaah! Mentalt så skiter jag på mig, fysiskt mår jag bara fruktansvärt illa.

Igår var det fotboll. Coola Emma och jag drog till Fælledparken och hängde med överförfriskade danskar och svenskar. Vi drog slutsatsen att "normala" danskar är roligare att stå med än en hög med gula tröjor som verkar tro att svenska tjejer är någon slags allmän egendom som man kan ta på hur mycket man vill när de försöker ta sig förbi. Det kan man inte. Vi hejade på Sverige så klart. Och när vi ledde med tre noll OCH jag hade fått en öl i ansiktet av en dansk (den kom verkligen som en katapult, rakt i ansiktet) så tyckte vi lite synd om Danmark och jublade då när de gjorde 1-3. Vi stod ju med en massa danskar... Sen när det blev 2-3 var det inte lika kul längre och 3-3 var inte alls kul. Men det tråkigaste var vinsten med 0-3. Nu kunde man inte gå ut och dricka öl med glada danskar för de ville helst gå hem och gråta.

Jag hade iaf med mig kameran! Woho! Men batteriet var apdåligt så blev typ tre bilder och en film.. Aja...

Sen efter fotbollen var det french hotdog för Emma och sen hängde vi på Vesterbro med några från jobbet. Jag kom hem alldeles för sent/tidigt...

Dagen har hittills bestått av bakismat och funderingar på att åka till skolan. Ikväll ska jag nog med Emma och se Jeniferever på Vesterbro (dit igen). Dags att vara lite duktig kanske...

Jag gick och lade mig när det fortfarande fanns ljus kvar på himlen. Jag sa till J att jag inte orkade träffas. Jag orkade inte träffas. Jag var så trött. Jag tror att det var sådan trötthet man får efter en chock, eller nåt liknande. När kroppen är helt slut på insidan utan att man egentligen gjort ngt. När det känns som hela kroppen skakar och så ser man på sina händer och de är helt stadiga. Men man kan känna hur de skakar. Ändå.

Idag ska jag till skolan igen och försöka göra något av det jag har. Jag hoppas Martin kommer idag, men det tror jag inte att han gör. Och jag vet inte vad jag ska göra. Får arbeta lite mer kärnorna kanske... Prova lite saker. Det måste ju ändå göras liksom. Sen kan jag kanske bygga en 1:50 modell.

Skulle vilja sova en stund till men jag vet att jag inte har tid till det. Visst är det konstigt att man inte har en timme ens.