Det är visst någon som låtsas vara tillbaka.

Det har gått nästan sex månader. Det har faktiskt gått mer.

Ibland tänker jag att jag kämpat i sex månader. Men det är inte sant. Jag har också njutit. Jag har varit lycklig, och egentligen är jag det fortfarande. Det är bara just nu, nu när jag skriver som jag känner mig osäker.

Jag tycker att jag försöker. Jag tycker att jag ger. Jag låter honom ta det han vill ha, och lämna det han kan vara utan. Är det osjälviskt eller bara oerhört dumt? Tar jag också bara det jag vill ha?

Han höjer rösten ibland. Och ibland börjar jag gråta. Det är inte särskilt ofta, men när det händer skräms jag. Jag hade lovat mig själv att inte gråta igen. Det är så lätt att tänka så när man är trött på det, och när man är på toppen så tänker man inte på det. Jag är inte så långt från toppen ändå.

Han säger att jag kommer att göra slut med honom. Och det gjorde jag. Först fem gånger i huvudet, sen en gång på riktigt. Men det gick inte. Jag lyssnade på Halleluja och tänkte att kärlek ska vara svårt, det är det som gör den värd att hålla fast i. Fast kärlek har inte varit svårt innan. Kärlek har varit något som höll fast i mig. Peter säger att Kärlek kan vara många saker. Vad det är för honom kan vi inte lista ut, jag tror han bara är dum och inte förstår. Eller inte vill.

Han frågar mig om jag mött någon annan. Och jag har mött massor, men ingen som jag vill ha. Jag har inte funderat över det. Han frågar igen. Och igen. Igen. Igen! Nej, det är bara honom jag vill vara med. Jag gör allt för honom. Han gör mig svag. Svag.

Han säger att han älskar mig. Att han inte kan leva utan mig. Att jag är det mest värdefulla han har.

Och någonstans i mig har en tanke börjat gro. Och han älskar mig säkert. Han kan kanske inte leva utan mig. Och självklart är jag det mest värdefulla han har. Men han vill ha mer. Det vill han alltid. Jag tänker att han ursäktar sitt beteende med att jag gör samma sak när han inte är där. Men det stämmer inte.

Jag känner mig idiotisk. Jag kan inte riktigt sova. Osäkerheten kommer krypande.

Han suckar och stönar. Han säger saker bara för att såra mig. Och jag känner mig som den där flickvännen med den idiotiska pojkvännen som bara är negativ. Hon som jag talat med flera gånger och sagt till henne att han är dum i huvudet. Han förstår inte och att hon förtjänar något bättre. Jag hatar det. För det är honom jag vill vara med. Jag tänker att mitt liv blir bättre med honom i det. Jag tänker att kärlek är svårt, det ska det vara, så man kämpar för det. Kärlek är något man håller fast i.