En årskrönika

Genom eld

Jag brukar konstatera att året slutar, och det nya börjar. Ibland sker det med ett brak, och tusentals fyrverkerier, efter löptur genom trappor och våningar, upp för en stege, upp på ett tak, och med andan i halsen, och oövervinnerligheten och lyckoruset pumpande genom kroppen. Kommer det, i ett brak.

Sen var det den där gången i mina tonårsår, när jag i sällskap med dåvarande pojkvän satt och tryckte hemma hos hans kompis, med Cindy Crawford krälandes på väggen, och skräckfilm på tv, mottar jag ett samtal från mina bästa vänner, som är ute och dricker med alla andra.

I år smyger det liksom på mig. Men inte just det där ögonblicket när det ska gå över. Utan 2010. Året som kändes mer än något annat år. Året som innehöll några av de finaste ögonblicken, och en hel del jobbiga. Förlusten av människor känns som något genomgående, eller det som liksom sitter i.

Jag börjar det nya året med mardrömmar och bröstsmärtor. Jag vaknar svettig efter att ha sett Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe slå ihjäl varandra, och mig, bl.a. med en borrmaskin som trycks in i ett lår och får mig att känna skräck som aldrig förr.

Det var den där gången när jag blev skjuten i sömnen, och vaknar upp och drar efter andan, som att döden varit i mig.

Dagarna börjar med en melankoli och rädsla som tar över allt det annat. Solen och himlen utanför. Jag gömmer mig i sängen. Och funderar över hur jag ska få allt det här att fungera. Känner mig dålig. Kommer jag någonsin att bli något? Avsluta något? Tänker på skolan, och magen knyter sig, som hårda band och trådar, tar något ta i den från insidan.

Googlar sykurser. Är det att ta tag i ett intresse, eller fly från en verklighet?

Den minsta storbyn

Med de stora avstånden

Och så sa jag det igen.

A nightmare before Christmas.

Gömmer mig i mitt rum, och försöker att glömma.

Hon brukar fråga mig varför. Hon är så liten, med blont hår i små söta toffsar. En apikopia i handen. Hon vet att jag vet att hon hade blivit den allra bästa. Finaste. Sötaste. Så varför? För att jag inte hade kunnat se det.

Jag brukade fastna. Emellan textrader.

Som när jag fastnade i Lars Winnerbäck och Miss Li. Jag kommer ihåg det så precist. Jag kommer ihåg den rena, vita bordsskivan och texten. Och hur jag vände den till en text om kärlek. Inte den kärlek som försvann. Men den man skulle hålla kvar i. Det var viktigt att se andra, varandra, och inte tappa det. Förstå att kärlek kan fylla en. Något som jag redan hade bestämt mig för, men som jag hoppades kunna få in i andra.

Och sen kom han tillbaka, Lars, med nu duett. Om kärlek som hade rostat och som skulle tillbaka till det som det varit. Och jag försökte ta texten och peka på mig själv. Och jag begravde mig i orden. Klädde mig i dem. Allt faller ju här!

Jag hittar Melissa Horn i ett litet hörn av datorn, och känner ett så stort avstånd till alla de där orden. Nästan en slags pinsamhet. Som att gränsen är nådd, eller insikten har kommit. Det eviga ältandet, vändandet, funderandet, nedbrytandet, uppbyggandet. Är borta.

Kommer det tillbaka? Är det en del av mig. Tvivlandet, och martyrtänkandet. Eller den där idéen om att problem skapas, och måste lösas. Eller så lämnas allt. Och så packas det. Och så försvinner jag. Den är kanske den allra märkligaste delen av mig.

En saknad, efter språket. Det artikulerande och sjungande. Jag finner mig själv mjukna inuti när P3 spelar låt efter låt, med klingande röster. Vill gå på allsång och sjunga med. Rulla tunga över Rrrr-en, och tralalalalalala laa laa.

Är det inte en konstig grej?

Upptäcker också svensk musik genom p3, och surar över att bandet inte gjort musikvideo eller lagt upp låten på youtube. Steget.

Pressade mig igenom HP bok nummer fyra. Fixade julklappar och tittade på målade djur. Igår.

Idag ska jag göra en katalog över rum och funktioner.

Snart ÄR det jul.

Jag brukade ligga i sängen. Sidan närmast dörren, med blicken fäst på en plats i en annan dimension, men med ögon fyllda av saltvatten som fysiskt var precis just där. Tunga andetag från baksidan av min rygg. Och en ensamhet som kröp runt inuti i mina ben, djupt in under hud och hår.

Jag brukade ligga på golvet. Med händerna knutna, eller naglarna i träet. Alla muskler spända och ett skrik som drog genom mina lungor, själ och vidare ut genom mina fingerspetsar. Ner i golvet. Runt omkring mig.

Jag la mig på marken. Med gräs och snö under. Med stjärnor och flingor över. Och allt det tunga togs upp av något större.

Rummets väggar kryper på.

Tanken på den röda lampan bränner i mig.

Han sa att han aldrig känt så förr. Vad med alla de andra på vägen?

Jag tänker på all energi som jag la i den där asken i mitt inre, som bara flyger ut för jag har glömt att lägga på locket. Vad spelar det för roll egentligen? Och varför måste alla andra spela så stor roll?

Jag tänker på orden i psalmen, och hur ont det gjorde att höra dem. Att älska någon, och så kommer döden och river henne bort. Och att gå vidare.

Ditt barn i nåd ledsaga, min väg är så svår; jag vill ett steg ej taga, där du ej går