Jag sover med Snuffe och Api igen.

Och jag förälskar mig i skolan igen.

Det är länge sen det var så.

Turn turn turn

Nära, nära. Var det så nära?

Och det där telefonsvararmeddelandet får hela mig, inuti och utanpå att trycka NEJ NEJ NEJ

Långt, långt bort ska det.

Jag undrar. Funderar. Försöker komma på och förstå.

Vad jag ska säga. Och vad jag ska göra. För att

du

ska

förstå

?

Söndagar, tömmer mig.

Musik fyller mig.

Och kaffe.

Och saker.

Och film.

Och böcker.

Var tog du nu vägen?

Men DU ringer ju aldrig.

Snipp snapp

Snut?

Jonathan Safran Foer

Extremt högt och otroligt nära

VARFÖR JAG INTE ÄR DÄR DU ÄR

21/5/63

Din mamma och jag talar aldrig om det förflutna, det är en regel. Jag går till dörren när hon är i badrummet, och hon tittar aldrig över min axel när jag skriver, det är ytterligare två regler. Jag öppnar dörrar åt henne, men jag smeker henne aldrig över ryggen när hon går genom dem, hon låter mig aldrig se på när hon lagar mat, hon viker ihop mina byxor men lämnar skjortorna kvar på strykbrädan, jag tänder aldrig levande ljus när hon är i rummet, men jag blåser ut dem. (...)

Jag kommer ihåg när jag läste texten. Och hur jag grät. Hur orden träffade.

Inget Något Inget Något

Bara några månader efter vårt bröllop började vi märka ut områden i lägenheten som "Inget-platser", där vi kunde vara säkra på fullständig avskildhet, vi kom överens om att aldrig titta på de markerade zonerna, om att de skulle vara icke existerande territorier i lägenheten där man tillfälligt kunde upphöra att existera, (...)

Saker som försvinner.

Ju längre tid din mamma och jag bodde tillsammans, desto mer tog vi varandras antagande för givna, ju mindre vi sade, desto mer missförstod vi, jag minns att jag ofta betraktade ett utrymme som Inget när hon var övertygad om att vi hade enats om att det var Något, våra outtalade enigheter ledde till oenigheter, till lidande, jag började klä av mig rakt framför ögonen på henne, det var för bara några månader sedan, och hon sa: "Thomas! Vad gör du!"

Om att växa upp och bli vuxen.

Bestämmer mig i ett (svagt?) ögonblick för att barn är läskigt. Livet är läskigt, och med ansvar över för barn, måste det ju vara ännu läskigare.

Jag funderar mycket över det som inte kan kontrolleras. Andra människor. Andra människors känslor och beslut. Som många gånger tycks påverka mig i lika stor grad som mina egna.

Och de lämnar varandra. Shit. Sen går det månader, år innan man blir lycklig igen. Och det gör ont i min mage. Hur ofta blir det inte så? Statistik och päronträd pekar mot något otrevligt.

Eat or get eaten.

Kan man äta upp sig själv?

Det är svårt att kliva upp om morgonen.

Även om man ska göra roliga saker.