Jag hade allt under kontroll faktiskt. Helgen gick bra. Jag tänkte inte på C, knappt iaf. Och om fredagen tänkte jag nog inte alls på honom. Och de gånger jag har tänkt på honom har det inte varit med kärlek, utan mer att det var skönt att det var över.

Jag pratade med honom i måndags. Efter att ha lyssnat på Tidvis en hel dag. Det han sa kändes inte i mig, han sa att han ville ha mig, att han ville få min tillit tillbaka, att jag var den mest fantastiska tjej han någonsin mött, att jag var den som stod närmast honom, uppe där bland hans mamma och bror, att jag var så vacker, att jag var så god, så smart, så så så! Men det var tomt. Allt han sa kändes så tomt. Det var inte för att han sa det på ett sätt som lät oärligt, det var nog för att han sagt så mycket innan som inte blivit till något. Så allt han sa nu, kändes inte.

Jag tror jag väntade på att han skulle börja gråta, eller ta tag i mig. Jag kände att jag behövde något fysiskt bevis på all denna kärlek som han påstod sig hysa för mig. När han smög in älskar någonstans där i mitten tänkte jag bara "åh nej". Jag sa att jag inte litade på honom, och sen sa jag, efter att han fortsatt försöka resonera högt hur han skulle kunna få mig tillbaka, att jag inte var förälskad i honom längre.

Sen låg jag där, och han klappade på mig. Kysste mig på pannan, drog fingrarna genom mitt hår, kysste mig på kinden. Jag somnade, och när jag klockan fem på morgonen vaknade av att han klev upp för att ta av sig för att sova vidare, gick jag. Det var kanske första gången som jag helt kände att han ville ha kvar mig. Hans ögon bad mig stanna. Men jag gick. För jag kan ju inte lita på honom.

Det är så konstigt, för ni vet när man säger till sina vänner: Han förtjänar inte dig. Han förstår inte hur bra du är. Han kommer att ångra sig och då kommer du inte vilja ha honom längre!

Det är sant här. Men det är konstigt att se någon man skulle kunna gjort så mycket för, komma på det försent. Man vet att man har känslorna där i sig någonstans, men man kan inte hitta dem. Och de kommer kanske aldrig tillbaka. Men man vet att de är där, precis som något som har blivit begravet, men man vet inte var man ska leta efter det, och hur långt ner det är. Men det är någonstans mörkt.

Jag ska komma ihåg alla de bra sakerna. Allt det roliga. Allt det vackra. Och jag ska komma ihåg att jag är fantastisk, även om just det ordet känns rätt tomt just nu.

Jag har varit dålig på att uppdatera. Jag har inte haft tid, eller anledning...?

Livet är lite förändrat. Men jag är rätt glad.

Jag orkar inte skriva vad som pågår, för de senaste par månaderna har jag kastats fram och tillbaka. Man kan väl aldrig vara helt säker på något?

Kanske kommer jag igång med skrivandet igen, kanske inte. Som sagt, inget är säkert.

Men jag har haft det bra (eller ibland iaf). Jag har umgåtts med en människa som fått mig att våga ännu mer. Fått mig att inse att en del bara pratar om vad de ska göra, men de rör sig aldrig. Det funkar inte så. Det har jag ju vetat länge, men jag har aldrig varit så nära en person som kastar ur sig minst en "bra idé" varje dag, som sen bara skiter i att göra något åt det. Det är rätt sorgligt egentligen. Han sa att det kunde bli fantastiskt, och pratade om att vi skulle kunna bli så lyckliga. Kunna bli... Hans löften var många gånger tomma. Han kanske inte tänkte först, och det är var ju det jag föll för, men jag kunde inte leva med det tror jag. Och jag försöker att inte tänka på honom. Men det är inte alltid så lätt. Jag tröttnade på hans sätt att bete sig, men inte hans drömmar. Men drömmar som aldrig blir något är inte särskilt verkliga. Och jag kan inte leva för drömmar som kanske aldrig förverkligas.