Varför är jag så negativ och svår? Varför tränger inte hans ord in till mig? Varför skjuter jag bort dem? Är det jag som gör det här, till det jag inte vill att det ska vara?

Om livet.

Det finns saker som jag slutat tänka på, som jag trodde skulle förfölja mig för evigt, tills döden skilde oss åt. Finns det inte plats för de sakerna längre?

Jag tänker mycket på människor.

Jag tänker på folk jag har mött. Som jag trillat in i, som jag sårat, som sårat mig. Ibland tror jag att jag lever för känslorna.

Det finns så mycket jag inte förstår. Jag förstår inte våldet. Jag vet inte om jag tycker om det eller inte. Jag funderar på om det för honom närmare mig. Jag funderar inte på om det för mig närmare honom.

Han kommer inte hem i natt. Han är ute i regnet. Han kanske dricker sig full någonstans, eller röker på.

Hemma i vardagen är det inte lika fritt längre. Det finns inte plats för misstag. Vi slåss om utrymmet här.

När jag lämnas ensam med mina tankar försvinner en massa. Jag vet inte varför. Är det sanningen som kommer fram, eller tvivlet som får gro?

Vi vill bara att den andra ska vara där för oss, lika mycket, helst mer och mest. 

Det känns som om jag hela tiden rör mig fram och tillbaka. Jag får aldrig fäste helt. Jag funderar lite på vad det beror på, men min hjärna är tom i natt. I regnet.

Jag har aldrig älskat så här förut. Jag har aldrig älskat så medvetet förr.

Älska för att älskas? 

Eller älska. Bara för att man älskar.

Jag önskar att han kom hem. Jag önskar att han inte hade gått.

Jag vet inte hur det skulle vara om det var lättare, så det önskar jag inte.

Han ville bara att det skulle bli imorgon, jag vill bara att det ska bli bra, idag.